Generalens fånge

Boken Generalens fånge gavs ut 1949. Författaren Ingunn Grönstrand bygger upp intrigen kring den åländska flickan Fredrika Charlotta Mörck som en tid bodde i S:t Petersburg. Fredrika föddes på Bomarsund i Sund 1796 och flyttade senare till Västergårds hemman Vivastby. Efter ett par äktenskap (Tocklin och Tudéer) i Åbo flyttade hon 1825 med sin väninna Margaretha Besborodoff till S:t Peterburg, kanske av äventyrslusta, gifte sig och bodde sedan där en tid. Efter makens död 1848 återvände hon till Åland, bosatte sig i Saltvik och dog där 1880, 86 år gammal. På gravkorset står det assessorskan Charlotte Kunitzin. Tilltalsnamnet bytte hon i S:t Petersburg och släktnamnet fick hon i giftermålet med Ivan Kunitzin.

I Saltvik bodde hon sedan i Liby, Hullby, Kvarnbo och på Haga Kungsgård. Den skildrade tidsepoken är tiden efter 1809 och Finlands införlivande i Ryssland.

I Åbo landskapsmuseum (Åbo slott) finns ett porträtt som föreställer Fredrika och enligt bokinfo målat av konstnären Friedrich 1833. F.ö. samma år som ljuskronan i Saltviks kyrka inköptes från S:t Petersburg.
Konstnären är, förutom till namnet, okänd, troligen ryss. Miniatyrmålningen blev stulen 1963, uppger man på Åbo museicentral. En miniatyrsilhuett av okänd konstnär av Fredrika finns också i museets samlingar.

Frederika är i romanen förlovad med kapten Stafin vilket inte hindrar att den blott fjortonåriga flickan på en bal i prästgården i romanen blir förförd av festens värd, den ryske generalen Demidoff. Fästmannen Stafin skickas av generalen ut i kriget där han sedan dör. Flickans far har ingenting emot frieriet och dottern tvingas följa med generalen till Åbo där bl.a. biskop Jacob Tengströms (1755-1832) hem presenteras. I Åbo hålls Fredrika mer eller mindre som fånge, låt vara i vackra kläder, och hon flyr, fångas in och misshandlas å det grövsta av generalen. Efter misshandeln döms Fredrika fri och hon kan återvända till Åland.

Så småningom kommer Fredrika till S:t Petersburg.

Om hur en sådan resa gick till kan man få en inblick i om man bekantar sig med Lithénarnas resa på 1840-talet; Nykarleby-Helsingfors-Viborg-S:t Petersburg. Kanske gick den på Kungsvägen, en färdled som är känd ända från 1300-talet.

Lithénarna startade sin resa från Nykarleby den 4 juli och man var framme i S:t Petersburg den 31 juli. Sällskapet använde sig av olika slags ekipage - en kalesch, en schäs och ytterligare en tung vagn. Resan gick långsamt framåt, man rastade, besökte bekanta, körde fast och körde hästarna trötta, bytte hästar, körde vilse och njöt av väder och landskap. Lithén arrangerade det så att kvinnorna for i den ena vagnen före till nästa gästgiveri "för att fruntimren skulle ha tid att koka potäter, ty gubben Lithén ville ha kokad mat".

En vecka senare var sällskapet framme i Helsingfors där de olika promotionsfesterna, middagar och brunnsbaler avlöste varandra. I socitetssalen samlade festerna dryga 1000-talet gäster.

Den 27.7, ett par veckor senare, gick så färden vidare via Borgå, Lovisa, Fredrikshamn och Viborg. I Viborg fanns många bekanta och visiterna avlöste varandra. Den 31.7 anlände man till S:t Petersburg.

Efter några veckors begapande av den stora staden styrde man så kosan hemåt igen.

Sjukdom och konkurs bröt efter hemkomsten ned Lithén och hans dotter de dog båda en tid efter hemkomsten.

Uppgifterna om Lithénarnas resa är hämtade från "Nykarleby stads historia del II 1810-1875"; Erik Birck.

Läs mer:
http://www.nykarlebyvyer.nu/sidor/TEXTER/PROSA/BIRCK/II/famlithe.htm

Och ville man ta båten så lär det på 1830-talet ha gått en fast ångbåtsförbindelse Stockholm - S:t Petersburg. Uppehåll gjordes bl.a. i Åbo, Helsingfors, Reval och Cronstadt.
Det här var ju också de stora kanalbyggenas epok. 1832 invigdes Göta Kanal.
Egna segelbåtar användes också och en sådan resa tog, vid bra väder, mellan Åland-S:t Petersburg vid pass fyra dagar.

För varutransporter och mlitära förflyttningar var förstås även vintern med häst och släde med frusen mark och sjö under hovarna väl lämpad.
Att gå långa sträckor, 100 mil eller mer, var inte heller ovanligt för alla de som var mindre bemedlade. De s.k. hårkullorna från Dalarna for regelbundet ut på säljresor till såväl England som Ryssland.
En resa Paris - S:t Petersburg kunde vid den här tiden gå via Wien, Berlin, Baltiska huvudstäderna fram till S:t Petersburg med en avstickare till Moskva eller annars hem igen via Viborg, Åbo, Stockholm och ner till kontinenten igen via Danmark.

Under den tid som Finland (1809-1917), storfurstendömet Finland, tillhörde Ryssland, den autonoma tiden, lär cirka 3000 finländare ha tjänstgjort i ryska armen. Finländska män, som tjänstgjorde i ryska armen, fanns med inne i fästningen när Bomarsund 1854 sköts sönder och samman. De Finska soldaterna hjälptes av lokalbefolkningen på Åland att smita undan fångenskapen i Frankrike och England.
S:ta Katharinaförsamlingen i S:t Petersburg bildades samma år som staden grundades år 1703. Redan 1632 finns en svensk församling omnämnd. Församlingen hade som mest 7000 medlemmar. Under sovjettiden upphörde verksamheten men återupptogs igen år 2005.

Biskop Tengström i Åbo förhöll sig tillmötesgående till den ryska ockupationen. 1812 flyttades huvudstaden från Åbo till Helsingfors och när Åbo stift 1817 blev ärkestift erhöll Tengström titeln ärkebiskop.

Bilden ovan visar Oscar Edvard Ahlstedts (1856-1887) pennteckning av Prästgården i Saltvik där den omtalade balen skedde. Huset flyttades senare, troligen via Vårdö, till Haraldsby.

I en recension beskrivs romanen vid utgivningen 1949 som en kulturhistorisk krönika.

Parallellen till den bibliska berättelsen om David och Batseba vars make Uria av David skickas ut i främsta krigsledet för att där dö och David så kan ta över änkan är slående.

Släkthistoria

Fredrikas halvsyster, Christina, hade en mamma vars make från ett tidigare äktenskap hade en svägerska som hette Fredrika Lignell vars farfar hette Per-Erik Lignell som 1815 köpte Sonnröda och startade det som kom att kallas "Det engelska lädergarveriet" som servade fästningsbygget på Bomarsund.

Vid hemkomsten 1851 från S:t Petersburg bosatte bosatte sig Fredrika på Liby gård i Saltvik. Där fick hon bo hos sin styvmor och hennes make, bonden Anders Daniel Hagström och Fredrikas halvsyster Christina med make, kaptenen och den polske adelsmannen Carl Schiskowski. Efter tre veckor flyttade Fredrika till Hullby där halvsystern till styvmodern bodde. Senare, när styvmodern dött och kaptenen med sin familj flyttat till Willmanstrand, flyttade Fredrika tillbaka till Liby. Med åren blev det tröttsamt för Fredrika att ta sig upp för Libylångbacka (Malmbacken) och 1871 fick Fredrika flytta in i lillstugan hos sparbankskamreraren och mossforskaren Johans Oskar Bomansson och hans hustru Maria (f Gottberg). Maria fick ge namn åt Marieberg, tidigare Kamrers. Det sista året, när Bomanssons behövde Lillstugan för egent bruk, fick Fredrika tillbringa hos familjen Hultman i kaplansgården i Rangsby, Saltvik.
Med vid Fredrikas dödsbädd fanns konsul H. F. Tamelander.
(Liby hemman i Saltvik, Paul Mörn)

På bilderna ses Charlotte Kunitzins gravkors som finns på Saltviks kyrkogård. Korset står strax till vänster innanför den södra grinden.

Bokens författare Ingunn Grönstrand var född i Viborg och sedan lektor vid Åbo svenska samskola i ämnena svenska, engelska och latin.

Maken Lars Grönstrand tjänstgjorde även han vid samma skola som hustrun, men som matematik och fysiklärare. Som sjöfartshistoriker bidrog maken starkt till att rädda barken Sigyn (byggd i Göteborg 1887) till eftervärlden. Han var även en flitig målande konstnär. Om somrarna vistades familjen på Nåtö.

Med segeljakten Tjerimai med dess gaffelsegel gjorde familjen flera långa resor, bl.a till Köpenhamn.

Tja, så här kan tankarna gå inför ett anspråkslöst kors på gravgården i Saltvik.
are. Mina tankar går till Conrad David Friedrich, f 1796, vars trädteckningar är berömda.
Från det nedbrunna palatset Makalös i Stockholm hämtades en putto "Äppeltjuven" som sattes upp ovanför kyrkans södra entréport i Saltvik 1825.
Ljuskrona i Saltviks kyrka inköpt från S:t Petersburg 1833.
Mariehamns stad grundades 1861.
James Watts ångmaskiner till Sverige 1804.
Ballongflygare till Stockholm 1805.
Mekaniskt linnespinneri i Sverige 1806.
Ångbåten uppfanns 1807.
Järnvägar byggs i England under 1830-talet.
Aftonbladet grundas 1840.
Lenins och Engels Kommunistiska maifest 1848.
August Strindberg föds 1849.
GIVAdolf kröntes till kung år 1800.
George Carl von Döbeln blev landshövding på Åland 11.10.1808.
Sveaborg kapitulerar och Finland tillfaller Ryssland 1808.
Förvaltningen moderniseras och ny successionsordning (Bernadotte) införs i Sverige 1809-1810.
Napoleon besegras i slaget vid Waterloo 1815.
Allmän vaccinering mot smittkoppor för barn under 2 år i Sverige 1816.
Wallinska psalmboken utges 1819.
En badanläggning för salta bad anläggs i Varberg 1823.
Missväxt i Sverige 1826.
Åbo brand 1827.
Diligenslinje Stockholm-Ystad öppnas 1830.
Koleraepidemi i Sverige 1834.
Världens första frimärke 1840.
Järnvägar började byggas i Finland under 1850-talet.
Singer började serietillverka symaskiner 1856.
Selma Lagerlöf föddes 1858.
Heltäckande svenskt järnvägsnät under 1860-talet.
Dynamiten uppfanns av Alfred Nobel 1866.
Suezkanalen öppnades 1869.
Emigratioen från Sverige till USA under 1870-talet.
Marcel Proust föddes 1871.
Frankfurtfreden (Fr-Ty kriget) 1871.
Världsutställningen i Wien 1871.
Johan Ludvig Runeberg dog 1877.
Svenska missionsförbundet bildades 1878.
Robert Musil föddes 1880.
Vilhelm Moberg föddes 1898.
Ryska revolutionen 1905.