himmelsk välsignelse

Grattis och en önskan om himmelsk välsignelse till Eva Lindblom som nyligen blivit klar med sin socionomutbildning och även blivit vigd till diakon!

Familjen

Förde idag ett samtal om det språk som berättar om oss.
Vad är det för ett språk och vilka berättelser är det som står till buds för mig och min nuvarande livssituation?
Språket som jag erbjuds handlar mycket om att ta nya tag, börja om, förnya, göra uppbrott, förändra, ha ett ungt sinne, ha en ung kropp, vara ungdomlig, stå emot sjukdomen, åldrandet etc.
I min nuvarande livssituation med barn som håller på att växa ur huset skulle jag vilja se ett språk som talar om familjen med ett språk där familjen inte behöver vara ny på nytt utan familjen mer skulle vara, förslagsvis, mer som ett kontinuum och en kommunitet, goda berättelser som talar om familjen som med sina erfarenheter kan fortsätta där man redan är och kanske lyfta in andra i gemenskapen eller om man så vill lyfta ut oss i en gemenskap som är större än det enskilda och eget privata. Det behöver inte nödvändigtvis handla om nya former av samliv utan mer om ett språk som benämner det vi, var och en, redan gör, att det vi redan gör, att det är något gott och har första och högsta prioritet.
Det saknas liksom goda historier som berättar om fortsättningen. Vi kommer till förälskelsen och de första amorteringarna. Sen tar det typ emot. Vad gör man sen? Jo, man börjar om, tar nya tag .... Men det goda livet efter förälskelsen! Finns det ett kontinuum av gott samliv efter förälskelsen? Var finns berättelserna om individen i familjen, kommuniteten och kollektivet? Hur ser familjen som kommunitet ut och hur fungerar individen i familjen som kommunitet ut? Hur ser t. ex. bostäderna ut?
Ett tema att organisera familjen under skulle kunna vara: Familjen som subkultur. Familjen en plats inte bara för vila och mat utan familjen en plats för i första hand egna val. Familjen behöver väggar, tjocka, tunna eller transparenta, som visar vad som är utanför och vad som är innanför och ett sätt för samtal mellan det som är innanför och det som är utanför. Att vara familj kan vara på olika sätt. Den kan vara fast boende med ett fysiskt hus som centrum eller nomadiserande utan hus. Det finns något som gör att familjen uppfattar sig som en enhet som skiljer ut sig från det som inte är den egna familjen. Jag tänker på flyttfågelsträcket eller cyklisterna som rör sig i den egna lagklungan med delat ledarskap.

Reikki

Några bekanta stod en förmiddag utomhus på en trappa. En av dessa, Lena, beklagade sig över att hon inte riktigt orkade ta hand om sin åldrande mamma. Mamman var alltför frisk att vara på åldringshem men samtidigt alltför dålig att vara hemma. Så vad ska jag göra, sade hon.
Vill du ta emot, reikki, sade en annan dam, Pia, i samma sällskap?
Ja, varför inte, sade Lena.
Med en reikkirituell formel i den treenige gudens namn pekade Pia på en fågelsvärm uppe i skyn och sade att fåglarna nu förde till Lenas mamma.
Dagen gick och det blev kväll. Duggregnet hängde i luften. Under kvällen tog Lena en promenad. Det bar sig inte bättre än att hon halkade i det våta gräset. Hon fick ont och kunde inte gå och fick hjälp med att föras till sjukhus för undersökning. Det visade sig att hon brutit sönder något i foten och behövde få den gipsad och fixerad för läkning under några månaders tid. Därmed kunde Pia inte heller ta hand om sin mamma.

En annan värld

Det händer emellanåt, inte alltför sällan, när jag är ute och springer att tiden inte existerar. Det är som att bege sig ut på en lång resa, en dörr öppnas, och så stiger jag in i en annan värld. Två timmar med spring blir till ett flöde. Det händer ibland att både tid och utomsinnlig upplevelse bara liksom försvinner. Vissa sträckor, som ibland t o m kan vara tröttsamma, är helt enkelt bara borta ur medvetandet.

Blå färg

För en tid sedan var jag ute och sprang min joggingrunda. På en plats var det en blå färg och för några korta ögonblick mådde jag så bra att jag upplevde mig springa in i och att jag för en stund var i och kände att jag var omsluten av den blå färgen ungefär på samma sätt som man är omsluten av luften man andas. Kanske lite som drömmen om att dansa i regnbågen.

oälskad

Tänk, det finns de som inte en enda gång har fått känna sig omtyckta.

Gud

Innerst inne i människan finns en Gud som längtar efter kontakt. Vår sårbarhet gör att vi skyddar denna Gud med flera lager av björnfällar.
Ungefär så skriver Karin Noelius med hänvisning till Johannes av Korset.
Vi kan träna oss i att hitta denne Gud som vi alltid har med oss. Vi kan ta en björnfäll i taget och känna efter hur det känns för att sedan ta bort ytterligare en päls ....