Arbetslös

Guds rike finns inom er, säger Jesus och det är väl ingen som direkt förnekar det. Men jag tror nog att vi lutheraner mer lever som om Guds rike sitter i våra händer. Jo, Jesus använde ju också sina händer då han gjorde människor friska. Gud använde också händerna när människan formades. Men vi lutheraner har svårt för den inaktivitet det innebär att inte ha något för händer. Vi upplever det som skämmigt att inte ha något att göra. Att vara arbetslös är något som bör undvikas. Hela vår kultur skrattar åt den som är stolt över sin sysslolöshet. Jag tror att kontemplationens svårigheter att få någon större framgång bland oss lutheraner beror på att den inte har något att sätta i händerna på oss. Andra kulturer tycks ha lättare än vi lutheraner eller nordbor att bejaka sysslolösheten.

Joseph Conrad

Radioprogrammet "Böcker i bersån" med Petter Lindberg som en av redaktörerna (15.7.09), http://arenan.yle.fi/audio/311216,
uppmärksammade Joseph Conrad (1857-1924) och boken "Mörkrets hjärta", 150 små sidor, som gavs ut 1902.

Conrads betydelse i litteraturhistorien hänför sig bl.a. till att han förebådar den litterära modernismen och skapandet av de antiheroiska karaktärer som inspirerat senare författare såsom E Hemingway, G. Greene, V.S. Naipaul och J.M. Coetsee.

Boken finns, förutom på engelska, utgiven i en svensk nyöversättning på Lindelöws bokförlag. Jag köpte boken på C-terminalen i Sthlm.

Handlingen utspinner sig i andra hälften av 1800-talet och Afrika håller på att delas upp mellan europeiska nationer och handelsbolag. Kongo behandlades ju även som Belgiens kung Leopold II:s privata egendom.

I boken beger sig sjökaptenen Marlow upp längs Kongofloden och in i Afrikas hjärta för att där träffa den reslige och grymme elfenbensjägaren Kurtz som är både dyrkad och avskydd.

Boken kan, utgående från sin samtid, sägas utgöra en kritisk kommentar över den belgiska och europeiska kolonisationen av Afrika och den grymhet med vilken den genomfördes.

E.W. Said som har skrivit om kolonialism och orientalism har riktiat kritik mot Conrad och menar att hans roman egentligen inte alls utgör någon kritik av kolonialismen. Förutom med några få ord låter han egentligen inte en enda gång de kolonialiserades egna röster höras.

Boken kan också läsas som en psykologisk undersökning av människans inre på gott och ont.

Conrads bok har fått stå som förebild för bl.a. F.F. Coppolas vietnamfilm "Apocalyps now" från år 1979 med Marlon Brando som den grymme Kurtz. Den utdragna scenen med helikopterattacken sker till Wagners musik med eldscenen i operan Valkyria.
Andra filmer som i Conrads romaner hämtat inspiration är bl.a. A. Hitchcocks "Sabotage".

Några kännspaka citat. Ett franskt krigsfartyg ligger lojt i stiltjen på redden med sina 6-tumskanoner som pekar ut längs den låga relingen:

"I en tigande gränslöshet av himmel, jord och vatten låg hon där som en absurd närvaro och besköt en världsdel. Boum! dånade en av sextumskanonerna; en liten eldslåga flammade till och försvann i en smula vit rök, en liten projektil visslade till knappt hörbart - och inget mer. Ingenting hade kunnat hända...."

"Vilken fasa! Vilken fasa!" är de sista ord Kurtz hest utropar på sin dödsbädd.

När Kurtz flickvän hemma i Belgien ett år senare frågar vilka ord som var Kurtz sista förmår sig Marlow inte att tala sanning utan svarar henne: "Det sista ord han uttalade var - ert namn."

Läs också en skojig karakteristik av sjömannen:

"Sjöman var han (Marlow), men också en vandrare, medan de flesta sjömän, om man kan uttrycka saken så, brukar föra ett stillasittande liv. De är riktiga stugsittare, och har aldrig långt hem till stugan - alltså sitt fartyg; samma sak med deras fosterland - havet .... räcker det, efter arbetsskiftet, med en promenad på måfå eller några timmars improviserat rumlande iland för att han skall känna sig klar över en hel kontinents hemlighet, och i allmänhet finner han den hemligheten föga värd att att lära känna närmare".

Nivå

När vi lever i nuet och talar om det som varit så kan det vara av viss betydelse att man vet med vilka ögon man läser historien. Det kan ibland också vara en rolig lek att läsa sin egen samtids historia med en annan kulturs eller tidsålders ögon.

Bra att tänka på vilken nivå man läser och samtalar på när man fokuserar på ett ämne eller problem.

Omsluten

Jesus gick upp på berget och kallade till sig sina lärjungar och gav dom i uppgift att predika och att driva ut demoner. En av lärjungarna var den som förrådde honom. (Markus kapitel 3)

När Jesus går upp på berget är det för att få vara på en trygg plats och få vara en stund med sig själv. För det blir ju faktiskt så att när Jesus vill få en stund med Gud så möter han sig själv eftersom han ju själv är Gud.

Hur ska jag förstå att det här handlar om mig?

För det första handlar det om min kristna tro. Min kristna tro är en kärleksförklaring från den Gud som älskar mig och som tror på mig. Min kristna tro handlar om att Gud omsluter mig och håller mig samman. Trosbekännelsen är en tro för mig som söker mening och tröst. I trosbekännelsen uttrycker jag min glädje över att få vara med om en spännande resa in i mig själv.
Teaterfarsen med sin olika dörrar, förvecklingar och upplösning blir en bra bild för den resan. Det är som Gud skulle messa Nyan och ropa: Du som gick där på en gata i Mariehamn, är du singel? Jag skulle vilja träffa dig!

I mitt dagliga liv dyker det ständigt upp en mängd bilder från mitt förflutna. Vissa bilder är bara dagsgamla som när jag igår med båt följde med en god vän ut till en holme här ute i Saltviksfjärden för att uppleva minnen från dagen innan han blev född. Jag satte mig på en sten bredvid min gode vän och kände in mig på hur det hade varit där för en sisådär 60 år sedan. Medan hans pappa simmade hem så rodde hans mamma båten hem och följande dag så föddes min gode vän.
En annan bild är från min egen barndom och dammbygget i vårbäcken och backsipporna i det torra gräset i backen en bit bort.
Vidare minns jag utsikten från vårt eget, Evas och mitt, bröllop. Inte minns jag vad prästen sade men däremot minns jag vindsurfarna ute på sjön i panoramafönstret bakom altaret.
Andra trygghetsbilder är för mig cykelturen, joggingrundan och gymmet.
Åter en annan bild är den där med barnen, bron, stupet och den beskyddande ängeln.
Alla dom här och många fler bilder blir till en helt fotoalbum som bläddrar sig självt och som ger mig en känsl av trygghet.
Andra kan ha andra trygghetsbílder. Det kan var bilder som handlar om att brodera, köra ved i sin skottkärra, plocka svamp, baka, städa, gå på jakt etc.

När Jesus predikar står det om honom: Omvänd er, Guds rike är nära! D.v.s. arbeta inte ihjäl dig! Vila lite. Det händer mycket under vilan. Ett arbete blir inte bättre av att man arbetar dag och natt utan vila. Tankarna utvecklas medan man sover och musklerna växer bättre om man vilar nån dag då och då. Återvänd ibland till någon av dina trygga och goda bilder. Där kan du få möta både dig själv och din kärlekstörstande Gud. På samma sätt gjorde Jesus.

På altaret i kyrkan har någon idag placerat fyra stora buketter med rosor. Rosen är en symbol för kärleken. Någon för mig okänd har velat utttrycka det som hela den kristna tron handlar om, en Gud som bara kan älska, så som Magdalena slösade med sin kärlek när hon oljade in Jesus fötter och sedan torkade hans tår med sitt hår.

Lärjungarna utlovades makt att driva ut demoner. Vad kan en demon vara för mig och oss? En bild för detta finns i serien Kalle och Hobbe. Kalle ligger i sängen och ska försöka sova tillsammans med tigern Hobbe. Kalle skrämmer upp sig själv med sin funderingar om dammråttorna som blir till ondskefulla varelser. På en av bilderna kommer mamma in och lugnar Kalle. Hon stoppar om honom, släcker ljuset och går ut igen. I den sista scenen ser man Kalle dyka under täcket och dammråttorna har på nytt blivit än ondskefullare.

Det finns i våra liv sådant som är skämmigt. Man blir så lätt förälskad i något men skäms lite för att visa upp det.
När man är ung händer det att man blir förälskade och visar upp det för hela världen. Man kramas och kelas. De som blivit lite äldre tycker förstås det ser lite barnsligt ut men vet samtidigt att så där brukar det vara så man låter det vara.

Längre fram i livet får man intressen som man inte så gärna talar om. Man är nästan lite som förälskad i sina intressen och för att inte skämma ut sig berättar man inte om det för det känns liksom lite skämmigt.

Demonerna eller dammråttorna under sängen skulle kunna vara sådant som vi tycker är skämmigt, sådant som är vi själva men som vi själva är lite rädda för och inte vill att andra ska veta om. Utdrivningen handlar om att bejaka hela människan just som en hel människa och att man kan ta med sig hela sin person med både kropp och själ till sin trygga plats och där möta både sig själv och sin Gud och där få uppleva kärleken.

Kärlek handlar om lust och lusten kommer i själva levandet och inte i teorin. En bild för detta hittar jag i mitt eget cyklande. Själva resans upplevelser kan vara nog så händelselösa och trista. Man ser inte så mycket mer än styret och de närmaste gruskornen några meter framöver. Men lusten kommer någon annanstans ifrån. Mitt i arbetet och trampandet kommer endorfinerna och lyckan så sakteliga och gör mig sprudlande lycklig. Där finns en lycka i själva görandet. Mitt i tramptagens monotoni finns en obeskrivlig lycka.

Så kan det också vara med tron och förhållandet till Jesus. I bönens knäppta händer kan en glädje vi inte visste var möjlig komma till oss, vi vet inte hur. Men glädje blir det! När Jesus predikar så är det sitt eget liv och sin egen kropp han predikar. Mitt i själva levandet finns Guds rike. Du är precis som i kyrkorummet omsluten och sammanhållen för att Gud vill ha dig nära sig.

Skämmigt

En passionerad förstagångsförälskelse vill man gärna visa upp för hela världen. När man sedan blir intresserad av nånting annat är man lite rädd att i ett samtal förlora sig och ge sig hän åt sitt intresse så fullständigt som en förälskelse kan bli. Eftersom vi ofta är rädda för passionens villkor hittar vi sällan passionerade människor. Det blir lätt lite skämmigt.

Äktenskap

Att leva i äktenskap (eller på motsvarande sätt) är som om två konstnärer med var sin pensel målar på samma tavla där man själv är den ena penseln.

I ett samtal fungerar bilden av tavelmålarna också bra. Vi har var sitt stafli med var sin duk och pensel. Under samtalet målar vi på var sin bild och vi tittar då och då på varandras bilder allteftersom liksom. När den ena pratar vill den andre ibland ha hjälp med att fylla ut bilden och vi får då tillfälle att komplettera (ett förtroende) eller lägga på lite extra färg i den andres tavla. Ibland klottar vi oombedda i den andres tavla och då uppstår gräl och ibland rycker vi penseln från varandra eller någon av oss förhåller sig som om det bara fanns en pensel eller en tavla och vill gärna själv bestämma vem som ska hålla i penseln.

Att berätta något är som att måla en tavla - se vilken vacker tavla jag har målat!