Peter Englund

I boken Stridens skönhet och sorg har Peter Englund (f 1957) åstadkommit en väl paketerad läsning för den som vill försätta sig i 1910-talets tidsanda och politiska karta.

Någon sade: Först hade vi Preussen, sedan kom nazisterna och efter dom kom ryssen och alla tyckte de om att marschera.

Asta Gustafsson

Asta Gustafsson, (1930-1999) bildkonstnär och författare, född i Saltvik på Åland. Hon bedrev konststudier i Stockholm 1950 och vistades i Paris 1955, Kairo 1967, Belgien 1973 och Agadir 1979. Hon var roslagsmålare och modern impressionist. Hon har haft en utställning på hotell Arkipelag i Mariehamn och 10 separata utställningar i Stockholm.

1968 gjorde den italienske regissören Luigi Scattini mondo-filmen Sweden heaven and hell i vilken konstnären medverkade. Musiken stod Piero Umiliani för. Låten Mah-Na-Mah-Na (Mahnamahna) blev känd via Mupparna.

http://www.flurl.com/video/5467788_comments.htm

http://www.youtube.com/watch?v=wM89T74MPnE&feature=related

http://klubbsuper8.com/?p=379

Arthur Schnitzler

Arthur Schnitzler tillhör Wiens modernister och de s.k. dekadenterna i sekelskiftets Wien. en bok som jag har läst är novellen Drömberättelse som utkom 1926. Boken ligger till grund för Stanley Kubricks film Eyes Wide Shut. Boken rör sig i gränslandet mellan vakenhet, sömn och drömmar/dagdrömmar. Han är mest känd för sina små teaterstycken.

Boken Himlens blå av Georges Bates utkom 1935. Boken rör sig kring mötet mellan död och erotik, den s.k. erotismen, och verkar vara en pastisch på Schnitzlers ovanstående bok.

Boken Spel i gryningen är en mycket spännande och näst intill gastkramande läsning.

Hermann Broch

Hermann Broch (1886-1951) bodde i Wien, utvandrade till England och Amerika. I romanen Sömngångare 3/3 skildrar han tre epoker/övergångar 1880, 1900 0ch 1918.

Eduard von Keyserling

Eduard von Keyserling (1855-1918) föddes i Paddern i Kurland (Litauen). Han bodde senare även i München och Wien. Han tillhörde adeln och levde i en tid när adeln inte längre hade någon framtid i Europa. Han hade svårt att frigöra sig från det gamla men också svårt att anpassa sig till det nya. Hans romaner skildrar adelns bortdöende eller övergången från den gamla bördsaristokratin till det nya liberaldemokratiska samhället. Via tidskriften Axess (8/09) blev jag bekant med Keyserling och hans litteratur, bl. a. Vågor (1911) och Beate och Mareile (1903). På 1910-talet var han något av en författare på modet. Flera av hans romaner har översatts av finlandssvenskar, bl.a. Runar Schildt. Med romanen Wellen som grund har det även gjorts en tysk TV-film (2005). Skulle vara kul att se en mindre publikfriande och mer experimentell film eller varför inte en scenversion av samma bok?
I mitten av januari 2010 lyckades jag från det eminenta antikvariatet Nykyaika i Åbo få tag på ett alldeles eget, välanvänt, exemplar av "Vågor".
http://www.amazon.de/exec/obidos/ASIN/B00074054K/kinode-21

Resa i Finland 1799

Reseskildringar före järnvägen

Resa i Finland 1799. Giuseppe Acerbi. Söderströms, 1953.

Kungsvägen - från Åbo till Viborg; C. J. Gardberg, Kaj Dahl. Schildts, 1991.

P.A. Petersons resa till S:t Petersburg 1840.

Isbarriaärer och kala klippor. Wraxell, Porter, Coxe, James. Åländska klassiker 1992.

En resa på Åland 1799. Clarke


Lithenarnas resa från Nykarleby till S:t Petersburg år 1840. Se adress:

http://www.nykarlebyvyer.nu/sidor/TEXTER/PROSA/BIRCK/II/famlithe.htm

Under 1800-talet reser/vandrar kvinnliga hantverkare i hårarbete från Våmhus i Mora i Dalarna ut i världen, bl.a. färdas 16 kvinnor till S:t Petersburg år 1826. Se adress:

http://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A5rarbete

P.A. Petersons resa till S:t Petersburg 1840

Per-Adolf Peterson (1819-1900) från Åmål gjorde några längre resor till fots åren mellan 1840-45.

Som utbildad bokbindare reste han först till Christiania (Oslo) där han arbetade som bokbindare.

Efter drygt ett år bröt han upp och for sedan till fots via hemmet i Åmål vidare till Stockholm varifrån han tog ångbåt till Åbo och sedan vandrade till fots till Helsingfors. En dagsvandring omfattade cirka 40 km.

Från Helsingfors tog han båt till Borgå och fortsatte sedan resan till fots via Viborg fram till S:t Peterburg.

Efter att ha förtjänat ett litet kapital bröt han efter cirka fyra år upp från S:t Petersburg och for med ångbåt via Reval (Tallin), Helsingfors och Åland tillbaka till Stockholm och Åmål där han slog sig ner och startade en bokhandel, ett bokbinderi och ett boktryckeri och blev med tiden en både förmögen och aktad samhällsmedborgar.

Boken är läsvärd och ger en god inblick i resandet strax innan järnvägarna erbjöd ett bekvämare sätt att ta sig fram i världen.

Reseskildringen finns samlade i boken Rese-minnen eller wandringar i Sverige, Norge, Finland och Ryssland till S:t Petersburg. 2006. Tjebbes förlag. Redaktör för boken är Gunilla Tjebbe.


P-A Petersons resa från Stocholm till S:t Petersburg startar med en ångbåtsfärd över Ålands hav. När båten stannar för passkontroll, viseringar och bunkring av ved i yttre skärgården passar passagerarna på att gå av och plocka nötter och krikon. Eftersom det var dis och dimma hade kaptenen svårt att se alla kobbar och skär och måste fördenskull ideligen backa och ändra kurs för att slutligen, p.g.a. dimman, tvingas ankra upp ute på öppna havet. Man blir försenad, men maten ombord är dyr, så vid varje ilandstigning går passagerarna runt i bondgårdarna för att försöka köpa sig lite mat.

Under vandringen i Finland, berättar P-A Peterson, började han få ont om pengar. Han sökte då upp prästgårdarna för mat och logi. Han hade hört att prästgårdarna i Finland var skyldiga att ta emot fattiga vandrare eftersom de fick ersättning av sina församlingar för detta. Än får han övernatta i en skön säng med lakan och frukost, än blir det en hård bänk eller en i vagnsfora med endast lite halm att skyla sig med. Brännvin finns det annars gott om, något som P A Peterson alltid tackar nej till då det erbjuds.

Vägarna beskrivs som bra och det finns övernattningsmöjligheter och mat längs med vägarna. Vid varje verst finns en påle som talar om avståndet till nästa gästgiveri och vid varje gästgiveri finns en tavla som anger avståndet till de närmaste städerna och till S:t Petersburg och Moskva. Avstånden anges också i svenska mil. Inga svenska pengar är tillåtna. I varje stad måste nytt respass utfärdas, vilket också kostar en slant och som för den fattige är ett gott skäl till att försöka undkomma. Annars är passkontroller och viseringar mycket stränga, i synnerhet då den ryska gränsen skall passeras.

P A Peterson anländer efter 21 mils vandring till Helsingfors och tycker staden är vacker. Staden utgör ett trivsamt och billigt utflyktsmål för Petersburgeliten. Han besöker Sveaborg och finner att slaktare är ett typiskt ryssjobb.

Mellan Helsingfors-Borgå tar han ångbåt igen. Det är september och kallt. Han fryser. Från Borgå tar han sig fotledes vidare mot Lovisa, Fredrikshamn och Viborg. Han tycker att Borgå är en ful stad. Senare ska han komma att överraskas och imponeras av alla vackra gårdar och byar på den ryska sidan.

När han närmar sig den ryska gränsen förskräcks han av hur dåliga förhållanden bönderna lever under. Kvinnor och barn är lämnade hemma medan bönderna själv under en tre-fyra veckorspersiod med sina små hästar ensamma eller i stora fraktkaravaner kör stora tunga lass mellan S:t Petersburg och de finska städerna. Mot en liten avgift kan vandraren få åka med en bit. Många resande i de lägre stånden använder sig av dessa fraktkaravaner två gånger om året på de över 100 mil långa resorna mellan Moskva-Åbo eller någon annan avlägsen stad. Även om det går sakta, väldigt sakta, så kan det ändå kännas skönt att få vila från packningen en stund. Dom här resorna är för bonden ofta mer lönsamma än själva jordbruket.

Han möter många ryska soldater och handelsmän. Bönderans bostäder utmed vägarna är ofta nog dock av det mest primitiva slag, råa stockar lagda i en fyrkant, jordgolv och en eldstad i mitten, bänkar runt rörstocken och utmed ytterväggarna. I sina reseminnen noterar han Wiborgska smällen på 1490-talet.

P A Peterson blir i Viborg erbjuden ett polisjobb eftersom den tidigare konstapeln dagen innan fått avsked. Han avböjer. Han besöker de usla dygnet-runt-öppna Kaback-krogarna där man utöver drycker även kan få mat och möjlighet att hysa sig under natten.

P A Peterson är imponerad av S:t Petersburgs skönhet och storslagenhet och dess organisation. Han noterar att det finns trottoarer och att de mest frekventerade gatorna, för att minska på bullret, är belagda med tätt sammanfogade sexkantiga träklossar. Gator och trottoarer sopas flera gånger om dagen och bestänks med vatten för att hålla dammet borta. Om vintern hålls snön borta och sand strös ut.

En bekvämlighet är de s.k. gatu-ugnarna. Det är små hus, som rymmer ett 30-tal personer, som har en eldstad i mitten och där skjutskarlar och fattiga kan värma sig medan de annars,
under ibland flera timmars väntan skulle frysa under den bara och frostiga natthimlen utanför teatern eller restaurangen.

Resan Stockholm-S:t Petersburg tog omkring fem-sex veckor för P A Peterson att tillryggalägga.
Han startade båtresan från Stockholm den 14 september och anländer till Fredrikshamn en månad senare den 14 oktober. Därifrån bör det återstå kanske ytterligare en veckas resande till resmålet S:t Petersburg.

Resan hem, några år senare, gick först med en mindre båt från S:t Petersburg till Cronstad där man bytte till det större ångfartyget Storfursten. Man for förbi Hogland via Reval till Helsingfors, förbi Hangö udd, till Eckerö och den ryska post- och tullstationen och vidare mot Stockholm och vidare hem till barndomsstaden Åmål.

Anna-Lisa Sahlström

Doft av järn och syrén heter en roman av Anna-Lisa Sahlström (f 1942) som vid bokens utgivning var journalist i Vasa. Boken är utgiven på Söderströms förlag år 1990.

Romanen spänner över ett drygt sekel med 1830-talet som mittfåra. Berättelsen tilldrar sig till det som kunde kallas Z. Topelius bakgård i Nykarleby.

En intressant anekdot i romanen utgör K.J. Hagfors sarkastiska kommentar över det misslyckade och dyra dammbygget i Nykarlebyån: Det vore bäst om man i Nykarleby nöjde sig med att bygga luftslott; dels blir anläggningskostnaderna för sådana inte oöverstigliga, dels kostar de mindre när de rasar.
Anekdoten lär ska ha funnits i Klockareposten och har vissa likheter med Kristoffer Leandoers text i Huset som Proust byggde (2007) där Prousts romanbygge liknas vid, ja just det, ett luftslott.

Som refererande historieberättare av inbördeskriget i sina andra böcker utgör Anna-Lisa Sahlström en god efterföljare till Anna Bondestam.


Andra böcker av Anna-Lisa Sahlström:
En såg sig om och vände, 1995
Den siste fursten, en bok om Edvard Gylling, 2009

Harald Winge

Under pseudonymen Harald Winge gav fiskarbonden och författaren Erik Karlsson-Ramsdahl (1875-1923), gift med Adolfina, från Bertbyvik i Saltvik år 1909 ut boken Rannö.

Romanen Amerikafararna gavs ut året därpå 1910. Förutom prosa skrev Erik Karlsson-Ramsdahl också poesi. Boken Livets dagrar och dödens skuggor, som innehåller dikter av Erik Karlsson-Ramsdahl, gavs ut postumt år 1986.

Erik Karlsson-Ramsdahl var även en av förgrundsfigurerna vid den åländska självstyrelsens tillkomst och kandiderade även för sången till det självstyrda Ålands sång. Dikten Öarnas land finns bl.a. i "Livets dagar och dödens skuggor" i vilken Margareta Jorpes Friman 1986 sammanställt några av hans texter. Dikten är tonsatt av Lorenz Bryggman, Sund. Bryggman var också kantor i Berhäll i Helsingfors.

Öarnas land!
Sundens och fjärdarnas rike,
säg mig var finnes din like
bortom din svallande strand.
Klippor och grönskande öar
vuxna ur blånande sjöar
bada i kvälsssolens brand.
Skimrande milsvida vatten
sorla och kväda i natten
sånger för drömmande stränder.
Stolt emot havet sig vänder
öarnas land,
öarnas drömmande land.

Det blev nu inte Erik Karlsson-Ramsdahl som fick den äran utan äran tillföll istället John Grandell (1892-1960) med Ålänningens sång. Musiken till Ålänningens sång skrevs av Johan Fridolf Hagfors som också har skrivit text och musik till Modersmålets sång. Ålänningens sång publicerades 1920 i Grandells diktsamling I sol och skymning och uruppfördes 1922.

Hyllningsdikten till Bertbyvik hittar man i Strängar som brustit, 1923

Ack, jag älskar dina stränder,
sköna Bertbyvik,
barndomshem på stenig kulle,
åldrig minnesrik.
All min levnad här förrunnit
intill denna dag,
sol och skuggor hava växlat
enligt livets lag.

Aili Nordgren

I boken Brinn eld (1951) av Aili Nordgren (1908-1995) läser jag en rar berättelse om den drömmande hästen Brunte.
Romanen Väljer du stormen börjar med smörupproret i Åbo 1917 och fortsätter halvvägs in i boken med en röd resa till Åland. Väl anlända till Vårdö möter ressällskapet en klurig och blind gubbe. Ailis Nordgrens son Ralf Nordgren har, verkar det som, låtit den blinde mannen vandra vidare in i sin egen roman Det har aldrig hänt och händelserna kring två avrättningar i Vårdö vid tiden för inbördeskriget.

Aili Nordgren var gift med Runar Nordgren. Under krigsåren bodde Aili Nordgren i Kvarnbo i Saltvik på Åland. Aili Nordgren hade sju syskon av vilka en är systern Sally Salminen (1906-1976), mest känd för romanen Katrina (1936). De båda systrarna bodde under 30-talet i New York.

Efter framgångarna med Katrina lät Sally Salminen bygga sig ett hus i Kvarnbo i Saltvik och bodde där en tid.
Av Aili Nordgrens övriga syskon kan nämnas författaren Ralf Nordgren (f 1936), uppmärksammad på Åland för boken Det har aldrig hänt, lyrikern och träsnidaren Runar Salminen (f 1912), sjökaptenen och författaren Uno Salminen (1905-1991) och kompositören Pehr Henrik Nordgren (1944-2008), den senare född i Kvarnbo i Saltvik. Unos dotter Christina Remmer (f 1941) debuterade 1975 med novellen Brev till Simone de Beauvoir i Åländska skrivare.

1945 var Aili Nordgren med och grundade Samfundet Finland-Sovjetunionens ålandsavdelning. Senare blev hon samfundets sekreterare i Helsingfors.
Hon var också verksam på tidningarna Kontakt, Löntagaren och Ny Tid.

Bl.a. om detta kan man läsa om på Mariehamns stadsbiblioteks hemsida.

Helle Hellberg

Författaren Helle Hellberg (1884-1981) är pionjär ifråga om böcker som beskriver statarlivet i Finland; Livet, det är viktigt (1943) och Neckermans (1944).

I boken Glorias gåva (1923) berättas om fiskardottern Ottelia som alldeles i början av 1800-talet blir gravid med en bondson och som efter förlossningen dränker sitt barn.
I romanen (s 44) finns en variant av "Djävulsdansen". Prästfrun dansar med Peder, han som kan göra vem som helst av kvinnfolket förryckt. När talgljusen slocknat och spelmännen tröttnat fortsätter dansen. Men det var då inte längre med Peder hon dansade. Kavaljerens fötter klapprade mot golvet och eldkol spändes för henne. När hon kände att det inte längre var Peders hand hon hade om sin midja bad hon om att få slippa och till slut hamnade hon halvdöd på golvet. Prästen och drängen bar ut henne till schäsen och körde hem. Ulvhunden visade sig, hästen fradgade och prästfrun plågades svårt av en spindel.

Bland allt det övriga som Helle Hellberg skrivit kan även nämnas novellsamlingen Spelmännen (1944).

Helle Hellberg arbetade som lärare vid folkskolan i Tengsöda i Saltvik på Åland. Helle Hellbergs mamma, Viktoria, kom också från Saltvik.

Carl Schruf

Drängen på Haga kungsgård, Carl Schruf, dömdes till döden att avrättas med halshuggning och tre stegel för mord på Nils Gyllenkrok (1709-1736), jurist på Haga kungsgård. Samtidigt med mordet brann kungsgården ner till grunden. Avrättningen skedde med halshuggning och tre stegel 1738 på avrättningsplatsen i Haraldsby på Åland. (Uppgifter: bl.a. Håkan Skogsjö)

Samtiden
Cajsa Warg föddes 1703 - Carl von Linné föddes 1707 - Jean Jacques Rousseau föddes 1712 - Diderot föddes 1703 - Karl XII skjuts i Norge 1718 - Jonas Ahlströmer - Konventikelplakatet införs 1726 - Anders Chydenius dör 1729 - Isac Newton dör 1727 - Carl Mikael Bellman föds 1740

Andra avrättningar på Åland

1660 avrättades i Färjsundet Anders Hansson för att ha misshandlat sin far.
1701 avrättades utanför östra kyrkporten i Saltvik smeden Erik Nilsson för tvegifte med Kerstin Gunnarsdotter.
1748 avrättades i Sund Henrik Henriksson Falk, Kristian Benner och Per Algot Holm för fyrdubbelt rånmord.
1804 avrättades Anna Hansdotter från Hammarland för barnamord.
1822 avrättades på Föglö pigan Gustava Johansdotter för att ha förgiftat sina tre barn.
(uppgifterna hämtade från Sveriges släktforskarförbunds hemsida)

Bosse Taipale, Vivarsby, Sund har en fin hemsida.
://sites.google.com/site/bossetaipale/

Boetius Olai Murenius

Boetius Olai Murenius, kyrkoherde i Saltvik och landsprost på Åland 1636-1669.
Bildstormare och bildningsman. Murenius har uppmärksammats för de innehållsrika kyrkovisitationsprotokollen.
Han startade Finlands första folkskola här i Saltvik och ökade därmed läskunnigheten på Åland.

På hans gravhäll inne i Saltviks kyrka finns en latinsk inskription som i svensk översättning lyder:

Efter att värdigt ha levat och lärt, när mödorna ändats
här Wessmannus Muur lade sitt huvud till ro".

Muralmålningar
Vapensköld (kopia); Footangel uppsattes 1695. Originalet finns över Fotangels grav i Taivassalo kyrka.
Målningen S:t Göran och Draken 1660 av konstnären Mårten Johansson
Altartavlan i Saltvik.
Brudbänkarna i Finström

Samtiden (1600-talet)

Per Brahe blev generalguvernör över Åland 1637 och 1638 var Postvägen organiserad.
101 fall av spetälska rapporteras 1637-1672. På Gloskär inrättades ett hospital för de spetälska.
Hertig Johan höll sin bror Erik fången på slottet.
1634 upphörde Åland att vara självständigt slottslän och lades under Åbo och slottet förföll.
Barockens århundrade
Buxtehude (1637-1707)
J.S. Bach 1685-1750
Newton, Kepler, Leibniz, Rembrandt
Puritanerna utvandrar till Amerika
Kyrklig ortodoxi
Ostindiska kompaniet
Sibiriens erövring

(Columbus 1500-talet)

Regalskeppet Wasa förliser 1628.
Frankrike tar sin första koloni
Stormaktstiden. 30-åriga kriget. Slaget vid Lützen 1632. GustavIIAdolf.

Åländska biskopar

Åländska biskopar

Ragvald (d 1321) var ålänning och kanik i Åbo och valdes 1309 till biskop i Åbo. Under biskop Ragvalds ämbetsperiod brändes domkyrkan av novgoroderna 1318.

Abraham Angermannius var kyrkoherde i Saltvik 1580-1583 och blev ärkebiskop i Sverige 1593.

Björn Vikström blev hösten 2009 vald till biskop för Borgå stift i Finland och vistas sommartid alltsomoftast på familjens sommarnöje på Kumlinge på Åland.

Atos Wirtanen

Atos Wirtanen (1906-1979) föddes i Långbergsöda i Saltvik på Åland där hans grav också finns. Den vackra galjonsfiguren på gravvården har gjorts av Viktor Jansson som var Tove Jansson far.

Atos Wirtanen var ledarskribent på Arbetarbladet, tillhörde fredsoppositionen och stod bakom flygbladet Klara ord. Han var socialdemokrat och aktiv när Socialistiska enhetspartiet i Finland bildades. Han var dess ordförande 1948-55. Atos Wirtanen tilhörde från 1946 folkdemokraternas riksdagsgrupp (Demokratiska förbundet för Finlands folk, DFFF) , var chefredaktör för Ny Tid 1947-53. Utöver aktiva insatser inom tidningsbranchen och inom politiken var han även författare; "Nietzsche den otidsenlige", "Tekniken Människan Kulturen", "Strindberg - liv och dikt". Han var också en framstående aforistiker.

Atos Wirtanen var god vän med Tove Jansson och de var även förlovade en tid.
En gång på 30-talet träffades de på en fest och litterär afton hemma hos Karin Allardt och Tove sade till Atos att hon "hade läst hans aforismer. Haha, utbrast Atos, jag har en läsare till!"...

De filosofiska figurerna Snusmumriken och Bisamråttan formades under den här tiden. För Atos var hatten viktig. Redan som ung bar han den hatt som kom att bli en del av hans personlighet livet igenom och hans och Snusmumrikens hattar lär ha tydliga likheter.

Den 1.10.1947 påbörjades publiceringen av Tove Janssons serie "Mumintrollet och jordens undergång"i Ny Tid. Originalserien finns i sin helhet på Tammerfors konstmuseum.

I en utgiven brevsamling får vi veta att Elmer Diktonius inför Sven Grönvall 1942 skriver nedlåtande om Atos: "Tänk på Atos med hans fotsvett och smutsiga skjortor osv. Jojo och Håhhåh. I dagas sa jag också åt Olsoni, att om Hagar i moron gifter sig med Björling så börjar jag tro på gud."

Tove Jansson skriver själv om sin relation till Atos och Ny Tid:
– Det var bara en sak som var ledsam; min pappa fick för sig att jag hade blivit det han kallade vänstervriden. Atos tog det mycket bättre, han beskyllde mig aldrig för att vara hopplöst borgerlig.
(uppgifterna hämtade från Ny Tid och somligt finns även i Ny Tids Jubilumsutgåva av "Jorden går under!" Tove Janssons första muminserie i Ny Tid 1947-48).

Ett besök i Atos föräldrahem i Långbergsöda beskrivs i Boel Westins bok: "Tove Jansson, Ord, Bild, Liv" (s 183): Året är 1945. Tove 31 och Atos 39 år. Det är sommar. Vi får veta att hans sex bröder i folkmun gick under beteckningen "Saltviks skräck". Bröderna är "väldiga, vilda och skrattande karlar med svartluddiga bringor och röda kinder och udda antal fingrar, ögon och näsor efter ungdomens slagsmål" och hon förundras över vilka "märkliga kromosomer som lyckats frambringa en filosof i den kullen!" skriver hon till väninnan Eva i Amerika. Och Tove "roas av att Atos döpts efter en av De tre musketörerna - mamman hade imponerats av Dumas roman - det var ett namn som passade honom."

På ett annat ställe i boken (s 150) beskrivs Atos som, filosofen, politikern och tidningsmannen,
en man som "är oerhört politiskt aktiv, en rixdagens enfant terrible, en glad filosof som älskar fester, likson hon själv. Atos är ungefär den man hon längtat efter. Åland kommer han ifrån, sprungen ut en vild släkt, som slåss och rövar varandras kvinnor."

Tilll Eva skriver hon (s 151): "Du skulle tycka om Atos Wirtanen. Han är lika vital som du själv. Full av obändig livskänsla och med en blixtande klar hjärna. Ond har jag sett honom, men aldrig nedstämd. Han är inte längre än jag, en rufsig och skrynklig liten filosof med ett leende ändå större än ditt. Ful, glad och laddad av liv, tankar och utopier. Och självkänsla. Han är lugnt övertygad om att han är ungefär den största intelligensen i Finland just nu" ...

Gunnar Mörn, en granne och politisk frände, avrättades på koncentrationslägret på Sveaborg under finska inbördeskriget. (Ur A W:s "Politiska minnen").

Generalens fånge

Boken Generalens fånge gavs ut 1949. Författaren Ingunn Grönstrand bygger upp intrigen kring den åländska flickan Fredrika Charlotta Mörck som en tid bodde i S:t Petersburg. Fredrika föddes på Bomarsund i Sund 1796 och flyttade senare till Västergårds hemman Vivastby. Efter ett par äktenskap (Tocklin och Tudéer) i Åbo flyttade hon 1825 med sin väninna Margaretha Besborodoff till S:t Peterburg, kanske av äventyrslusta, gifte sig och bodde sedan där en tid. Efter makens död 1848 återvände hon till Åland, bosatte sig i Saltvik och dog där 1880, 86 år gammal. På gravkorset står det assessorskan Charlotte Kunitzin. Tilltalsnamnet bytte hon i S:t Petersburg och släktnamnet fick hon i giftermålet med Ivan Kunitzin.

I Saltvik bodde hon sedan i Liby, Hullby, Kvarnbo och på Haga Kungsgård. Den skildrade tidsepoken är tiden efter 1809 och Finlands införlivande i Ryssland.

I Åbo landskapsmuseum (Åbo slott) finns ett porträtt som föreställer Fredrika och enligt bokinfo målat av konstnären Friedrich 1833. F.ö. samma år som ljuskronan i Saltviks kyrka inköptes från S:t Petersburg.
Konstnären är, förutom till namnet, okänd, troligen ryss. Miniatyrmålningen blev stulen 1963, uppger man på Åbo museicentral. En miniatyrsilhuett av okänd konstnär av Fredrika finns också i museets samlingar.

Frederika är i romanen förlovad med kapten Stafin vilket inte hindrar att den blott fjortonåriga flickan på en bal i prästgården i romanen blir förförd av festens värd, den ryske generalen Demidoff. Fästmannen Stafin skickas av generalen ut i kriget där han sedan dör. Flickans far har ingenting emot frieriet och dottern tvingas följa med generalen till Åbo där bl.a. biskop Jacob Tengströms (1755-1832) hem presenteras. I Åbo hålls Fredrika mer eller mindre som fånge, låt vara i vackra kläder, och hon flyr, fångas in och misshandlas å det grövsta av generalen. Efter misshandeln döms Fredrika fri och hon kan återvända till Åland.

Så småningom kommer Fredrika till S:t Petersburg.

Om hur en sådan resa gick till kan man få en inblick i om man bekantar sig med Lithénarnas resa på 1840-talet; Nykarleby-Helsingfors-Viborg-S:t Petersburg. Kanske gick den på Kungsvägen, en färdled som är känd ända från 1300-talet.

Lithénarna startade sin resa från Nykarleby den 4 juli och man var framme i S:t Petersburg den 31 juli. Sällskapet använde sig av olika slags ekipage - en kalesch, en schäs och ytterligare en tung vagn. Resan gick långsamt framåt, man rastade, besökte bekanta, körde fast och körde hästarna trötta, bytte hästar, körde vilse och njöt av väder och landskap. Lithén arrangerade det så att kvinnorna for i den ena vagnen före till nästa gästgiveri "för att fruntimren skulle ha tid att koka potäter, ty gubben Lithén ville ha kokad mat".

En vecka senare var sällskapet framme i Helsingfors där de olika promotionsfesterna, middagar och brunnsbaler avlöste varandra. I socitetssalen samlade festerna dryga 1000-talet gäster.

Den 27.7, ett par veckor senare, gick så färden vidare via Borgå, Lovisa, Fredrikshamn och Viborg. I Viborg fanns många bekanta och visiterna avlöste varandra. Den 31.7 anlände man till S:t Petersburg.

Efter några veckors begapande av den stora staden styrde man så kosan hemåt igen.

Sjukdom och konkurs bröt efter hemkomsten ned Lithén och hans dotter de dog båda en tid efter hemkomsten.

Uppgifterna om Lithénarnas resa är hämtade från "Nykarleby stads historia del II 1810-1875"; Erik Birck.

Läs mer:
http://www.nykarlebyvyer.nu/sidor/TEXTER/PROSA/BIRCK/II/famlithe.htm

Och ville man ta båten så lär det på 1830-talet ha gått en fast ångbåtsförbindelse Stockholm - S:t Petersburg. Uppehåll gjordes bl.a. i Åbo, Helsingfors, Reval och Cronstadt.
Det här var ju också de stora kanalbyggenas epok. 1832 invigdes Göta Kanal.
Egna segelbåtar användes också och en sådan resa tog, vid bra väder, mellan Åland-S:t Petersburg vid pass fyra dagar.

För varutransporter och mlitära förflyttningar var förstås även vintern med häst och släde med frusen mark och sjö under hovarna väl lämpad.
Att gå långa sträckor, 100 mil eller mer, var inte heller ovanligt för alla de som var mindre bemedlade. De s.k. hårkullorna från Dalarna for regelbundet ut på säljresor till såväl England som Ryssland.
En resa Paris - S:t Petersburg kunde vid den här tiden gå via Wien, Berlin, Baltiska huvudstäderna fram till S:t Petersburg med en avstickare till Moskva eller annars hem igen via Viborg, Åbo, Stockholm och ner till kontinenten igen via Danmark.

Under den tid som Finland (1809-1917), storfurstendömet Finland, tillhörde Ryssland, den autonoma tiden, lär cirka 3000 finländare ha tjänstgjort i ryska armen. Finländska män, som tjänstgjorde i ryska armen, fanns med inne i fästningen när Bomarsund 1854 sköts sönder och samman. De Finska soldaterna hjälptes av lokalbefolkningen på Åland att smita undan fångenskapen i Frankrike och England.
S:ta Katharinaförsamlingen i S:t Petersburg bildades samma år som staden grundades år 1703. Redan 1632 finns en svensk församling omnämnd. Församlingen hade som mest 7000 medlemmar. Under sovjettiden upphörde verksamheten men återupptogs igen år 2005.

Biskop Tengström i Åbo förhöll sig tillmötesgående till den ryska ockupationen. 1812 flyttades huvudstaden från Åbo till Helsingfors och när Åbo stift 1817 blev ärkestift erhöll Tengström titeln ärkebiskop.

Bilden ovan visar Oscar Edvard Ahlstedts (1856-1887) pennteckning av Prästgården i Saltvik där den omtalade balen skedde. Huset flyttades senare, troligen via Vårdö, till Haraldsby.

I en recension beskrivs romanen vid utgivningen 1949 som en kulturhistorisk krönika.

Parallellen till den bibliska berättelsen om David och Batseba vars make Uria av David skickas ut i främsta krigsledet för att där dö och David så kan ta över änkan är slående.

Släkthistoria

Fredrikas halvsyster, Christina, hade en mamma vars make från ett tidigare äktenskap hade en svägerska som hette Fredrika Lignell vars farfar hette Per-Erik Lignell som 1815 köpte Sonnröda och startade det som kom att kallas "Det engelska lädergarveriet" som servade fästningsbygget på Bomarsund.

Vid hemkomsten 1851 från S:t Petersburg bosatte bosatte sig Fredrika på Liby gård i Saltvik. Där fick hon bo hos sin styvmor och hennes make, bonden Anders Daniel Hagström och Fredrikas halvsyster Christina med make, kaptenen och den polske adelsmannen Carl Schiskowski. Efter tre veckor flyttade Fredrika till Hullby där halvsystern till styvmodern bodde. Senare, när styvmodern dött och kaptenen med sin familj flyttat till Willmanstrand, flyttade Fredrika tillbaka till Liby. Med åren blev det tröttsamt för Fredrika att ta sig upp för Libylångbacka (Malmbacken) och 1871 fick Fredrika flytta in i lillstugan hos sparbankskamreraren och mossforskaren Johans Oskar Bomansson och hans hustru Maria (f Gottberg). Maria fick ge namn åt Marieberg, tidigare Kamrers. Det sista året, när Bomanssons behövde Lillstugan för egent bruk, fick Fredrika tillbringa hos familjen Hultman i kaplansgården i Rangsby, Saltvik.
Med vid Fredrikas dödsbädd fanns konsul H. F. Tamelander.
(Liby hemman i Saltvik, Paul Mörn)

På bilderna ses Charlotte Kunitzins gravkors som finns på Saltviks kyrkogård. Korset står strax till vänster innanför den södra grinden.

Bokens författare Ingunn Grönstrand var född i Viborg och sedan lektor vid Åbo svenska samskola i ämnena svenska, engelska och latin.

Maken Lars Grönstrand tjänstgjorde även han vid samma skola som hustrun, men som matematik och fysiklärare. Som sjöfartshistoriker bidrog maken starkt till att rädda barken Sigyn (byggd i Göteborg 1887) till eftervärlden. Han var även en flitig målande konstnär. Om somrarna vistades familjen på Nåtö.

Med segeljakten Tjerimai med dess gaffelsegel gjorde familjen flera långa resor, bl.a till Köpenhamn.

Tja, så här kan tankarna gå inför ett anspråkslöst kors på gravgården i Saltvik.
are. Mina tankar går till Conrad David Friedrich, f 1796, vars trädteckningar är berömda.
Från det nedbrunna palatset Makalös i Stockholm hämtades en putto "Äppeltjuven" som sattes upp ovanför kyrkans södra entréport i Saltvik 1825.
Ljuskrona i Saltviks kyrka inköpt från S:t Petersburg 1833.
Mariehamns stad grundades 1861.
James Watts ångmaskiner till Sverige 1804.
Ballongflygare till Stockholm 1805.
Mekaniskt linnespinneri i Sverige 1806.
Ångbåten uppfanns 1807.
Järnvägar byggs i England under 1830-talet.
Aftonbladet grundas 1840.
Lenins och Engels Kommunistiska maifest 1848.
August Strindberg föds 1849.
GIVAdolf kröntes till kung år 1800.
George Carl von Döbeln blev landshövding på Åland 11.10.1808.
Sveaborg kapitulerar och Finland tillfaller Ryssland 1808.
Förvaltningen moderniseras och ny successionsordning (Bernadotte) införs i Sverige 1809-1810.
Napoleon besegras i slaget vid Waterloo 1815.
Allmän vaccinering mot smittkoppor för barn under 2 år i Sverige 1816.
Wallinska psalmboken utges 1819.
En badanläggning för salta bad anläggs i Varberg 1823.
Missväxt i Sverige 1826.
Åbo brand 1827.
Diligenslinje Stockholm-Ystad öppnas 1830.
Koleraepidemi i Sverige 1834.
Världens första frimärke 1840.
Järnvägar började byggas i Finland under 1850-talet.
Singer började serietillverka symaskiner 1856.
Selma Lagerlöf föddes 1858.
Heltäckande svenskt järnvägsnät under 1860-talet.
Dynamiten uppfanns av Alfred Nobel 1866.
Suezkanalen öppnades 1869.
Emigratioen från Sverige till USA under 1870-talet.
Marcel Proust föddes 1871.
Frankfurtfreden (Fr-Ty kriget) 1871.
Världsutställningen i Wien 1871.
Johan Ludvig Runeberg dog 1877.
Svenska missionsförbundet bildades 1878.
Robert Musil föddes 1880.
Vilhelm Moberg föddes 1898.
Ryska revolutionen 1905.

Arbetslös

Guds rike finns inom er, säger Jesus och det är väl ingen som direkt förnekar det. Men jag tror nog att vi lutheraner mer lever som om Guds rike sitter i våra händer. Jo, Jesus använde ju också sina händer då han gjorde människor friska. Gud använde också händerna när människan formades. Men vi lutheraner har svårt för den inaktivitet det innebär att inte ha något för händer. Vi upplever det som skämmigt att inte ha något att göra. Att vara arbetslös är något som bör undvikas. Hela vår kultur skrattar åt den som är stolt över sin sysslolöshet. Jag tror att kontemplationens svårigheter att få någon större framgång bland oss lutheraner beror på att den inte har något att sätta i händerna på oss. Andra kulturer tycks ha lättare än vi lutheraner eller nordbor att bejaka sysslolösheten.

Joseph Conrad

Radioprogrammet "Böcker i bersån" med Petter Lindberg som en av redaktörerna (15.7.09), http://arenan.yle.fi/audio/311216,
uppmärksammade Joseph Conrad (1857-1924) och boken "Mörkrets hjärta", 150 små sidor, som gavs ut 1902.

Conrads betydelse i litteraturhistorien hänför sig bl.a. till att han förebådar den litterära modernismen och skapandet av de antiheroiska karaktärer som inspirerat senare författare såsom E Hemingway, G. Greene, V.S. Naipaul och J.M. Coetsee.

Boken finns, förutom på engelska, utgiven i en svensk nyöversättning på Lindelöws bokförlag. Jag köpte boken på C-terminalen i Sthlm.

Handlingen utspinner sig i andra hälften av 1800-talet och Afrika håller på att delas upp mellan europeiska nationer och handelsbolag. Kongo behandlades ju även som Belgiens kung Leopold II:s privata egendom.

I boken beger sig sjökaptenen Marlow upp längs Kongofloden och in i Afrikas hjärta för att där träffa den reslige och grymme elfenbensjägaren Kurtz som är både dyrkad och avskydd.

Boken kan, utgående från sin samtid, sägas utgöra en kritisk kommentar över den belgiska och europeiska kolonisationen av Afrika och den grymhet med vilken den genomfördes.

E.W. Said som har skrivit om kolonialism och orientalism har riktiat kritik mot Conrad och menar att hans roman egentligen inte alls utgör någon kritik av kolonialismen. Förutom med några få ord låter han egentligen inte en enda gång de kolonialiserades egna röster höras.

Boken kan också läsas som en psykologisk undersökning av människans inre på gott och ont.

Conrads bok har fått stå som förebild för bl.a. F.F. Coppolas vietnamfilm "Apocalyps now" från år 1979 med Marlon Brando som den grymme Kurtz. Den utdragna scenen med helikopterattacken sker till Wagners musik med eldscenen i operan Valkyria.
Andra filmer som i Conrads romaner hämtat inspiration är bl.a. A. Hitchcocks "Sabotage".

Några kännspaka citat. Ett franskt krigsfartyg ligger lojt i stiltjen på redden med sina 6-tumskanoner som pekar ut längs den låga relingen:

"I en tigande gränslöshet av himmel, jord och vatten låg hon där som en absurd närvaro och besköt en världsdel. Boum! dånade en av sextumskanonerna; en liten eldslåga flammade till och försvann i en smula vit rök, en liten projektil visslade till knappt hörbart - och inget mer. Ingenting hade kunnat hända...."

"Vilken fasa! Vilken fasa!" är de sista ord Kurtz hest utropar på sin dödsbädd.

När Kurtz flickvän hemma i Belgien ett år senare frågar vilka ord som var Kurtz sista förmår sig Marlow inte att tala sanning utan svarar henne: "Det sista ord han uttalade var - ert namn."

Läs också en skojig karakteristik av sjömannen:

"Sjöman var han (Marlow), men också en vandrare, medan de flesta sjömän, om man kan uttrycka saken så, brukar föra ett stillasittande liv. De är riktiga stugsittare, och har aldrig långt hem till stugan - alltså sitt fartyg; samma sak med deras fosterland - havet .... räcker det, efter arbetsskiftet, med en promenad på måfå eller några timmars improviserat rumlande iland för att han skall känna sig klar över en hel kontinents hemlighet, och i allmänhet finner han den hemligheten föga värd att att lära känna närmare".

Nivå

När vi lever i nuet och talar om det som varit så kan det vara av viss betydelse att man vet med vilka ögon man läser historien. Det kan ibland också vara en rolig lek att läsa sin egen samtids historia med en annan kulturs eller tidsålders ögon.

Bra att tänka på vilken nivå man läser och samtalar på när man fokuserar på ett ämne eller problem.

Omsluten

Jesus gick upp på berget och kallade till sig sina lärjungar och gav dom i uppgift att predika och att driva ut demoner. En av lärjungarna var den som förrådde honom. (Markus kapitel 3)

När Jesus går upp på berget är det för att få vara på en trygg plats och få vara en stund med sig själv. För det blir ju faktiskt så att när Jesus vill få en stund med Gud så möter han sig själv eftersom han ju själv är Gud.

Hur ska jag förstå att det här handlar om mig?

För det första handlar det om min kristna tro. Min kristna tro är en kärleksförklaring från den Gud som älskar mig och som tror på mig. Min kristna tro handlar om att Gud omsluter mig och håller mig samman. Trosbekännelsen är en tro för mig som söker mening och tröst. I trosbekännelsen uttrycker jag min glädje över att få vara med om en spännande resa in i mig själv.
Teaterfarsen med sin olika dörrar, förvecklingar och upplösning blir en bra bild för den resan. Det är som Gud skulle messa Nyan och ropa: Du som gick där på en gata i Mariehamn, är du singel? Jag skulle vilja träffa dig!

I mitt dagliga liv dyker det ständigt upp en mängd bilder från mitt förflutna. Vissa bilder är bara dagsgamla som när jag igår med båt följde med en god vän ut till en holme här ute i Saltviksfjärden för att uppleva minnen från dagen innan han blev född. Jag satte mig på en sten bredvid min gode vän och kände in mig på hur det hade varit där för en sisådär 60 år sedan. Medan hans pappa simmade hem så rodde hans mamma båten hem och följande dag så föddes min gode vän.
En annan bild är från min egen barndom och dammbygget i vårbäcken och backsipporna i det torra gräset i backen en bit bort.
Vidare minns jag utsikten från vårt eget, Evas och mitt, bröllop. Inte minns jag vad prästen sade men däremot minns jag vindsurfarna ute på sjön i panoramafönstret bakom altaret.
Andra trygghetsbilder är för mig cykelturen, joggingrundan och gymmet.
Åter en annan bild är den där med barnen, bron, stupet och den beskyddande ängeln.
Alla dom här och många fler bilder blir till en helt fotoalbum som bläddrar sig självt och som ger mig en känsl av trygghet.
Andra kan ha andra trygghetsbílder. Det kan var bilder som handlar om att brodera, köra ved i sin skottkärra, plocka svamp, baka, städa, gå på jakt etc.

När Jesus predikar står det om honom: Omvänd er, Guds rike är nära! D.v.s. arbeta inte ihjäl dig! Vila lite. Det händer mycket under vilan. Ett arbete blir inte bättre av att man arbetar dag och natt utan vila. Tankarna utvecklas medan man sover och musklerna växer bättre om man vilar nån dag då och då. Återvänd ibland till någon av dina trygga och goda bilder. Där kan du få möta både dig själv och din kärlekstörstande Gud. På samma sätt gjorde Jesus.

På altaret i kyrkan har någon idag placerat fyra stora buketter med rosor. Rosen är en symbol för kärleken. Någon för mig okänd har velat utttrycka det som hela den kristna tron handlar om, en Gud som bara kan älska, så som Magdalena slösade med sin kärlek när hon oljade in Jesus fötter och sedan torkade hans tår med sitt hår.

Lärjungarna utlovades makt att driva ut demoner. Vad kan en demon vara för mig och oss? En bild för detta finns i serien Kalle och Hobbe. Kalle ligger i sängen och ska försöka sova tillsammans med tigern Hobbe. Kalle skrämmer upp sig själv med sin funderingar om dammråttorna som blir till ondskefulla varelser. På en av bilderna kommer mamma in och lugnar Kalle. Hon stoppar om honom, släcker ljuset och går ut igen. I den sista scenen ser man Kalle dyka under täcket och dammråttorna har på nytt blivit än ondskefullare.

Det finns i våra liv sådant som är skämmigt. Man blir så lätt förälskad i något men skäms lite för att visa upp det.
När man är ung händer det att man blir förälskade och visar upp det för hela världen. Man kramas och kelas. De som blivit lite äldre tycker förstås det ser lite barnsligt ut men vet samtidigt att så där brukar det vara så man låter det vara.

Längre fram i livet får man intressen som man inte så gärna talar om. Man är nästan lite som förälskad i sina intressen och för att inte skämma ut sig berättar man inte om det för det känns liksom lite skämmigt.

Demonerna eller dammråttorna under sängen skulle kunna vara sådant som vi tycker är skämmigt, sådant som är vi själva men som vi själva är lite rädda för och inte vill att andra ska veta om. Utdrivningen handlar om att bejaka hela människan just som en hel människa och att man kan ta med sig hela sin person med både kropp och själ till sin trygga plats och där möta både sig själv och sin Gud och där få uppleva kärleken.

Kärlek handlar om lust och lusten kommer i själva levandet och inte i teorin. En bild för detta hittar jag i mitt eget cyklande. Själva resans upplevelser kan vara nog så händelselösa och trista. Man ser inte så mycket mer än styret och de närmaste gruskornen några meter framöver. Men lusten kommer någon annanstans ifrån. Mitt i arbetet och trampandet kommer endorfinerna och lyckan så sakteliga och gör mig sprudlande lycklig. Där finns en lycka i själva görandet. Mitt i tramptagens monotoni finns en obeskrivlig lycka.

Så kan det också vara med tron och förhållandet till Jesus. I bönens knäppta händer kan en glädje vi inte visste var möjlig komma till oss, vi vet inte hur. Men glädje blir det! När Jesus predikar så är det sitt eget liv och sin egen kropp han predikar. Mitt i själva levandet finns Guds rike. Du är precis som i kyrkorummet omsluten och sammanhållen för att Gud vill ha dig nära sig.

Skämmigt

En passionerad förstagångsförälskelse vill man gärna visa upp för hela världen. När man sedan blir intresserad av nånting annat är man lite rädd att i ett samtal förlora sig och ge sig hän åt sitt intresse så fullständigt som en förälskelse kan bli. Eftersom vi ofta är rädda för passionens villkor hittar vi sällan passionerade människor. Det blir lätt lite skämmigt.

Äktenskap

Att leva i äktenskap (eller på motsvarande sätt) är som om två konstnärer med var sin pensel målar på samma tavla där man själv är den ena penseln.

I ett samtal fungerar bilden av tavelmålarna också bra. Vi har var sitt stafli med var sin duk och pensel. Under samtalet målar vi på var sin bild och vi tittar då och då på varandras bilder allteftersom liksom. När den ena pratar vill den andre ibland ha hjälp med att fylla ut bilden och vi får då tillfälle att komplettera (ett förtroende) eller lägga på lite extra färg i den andres tavla. Ibland klottar vi oombedda i den andres tavla och då uppstår gräl och ibland rycker vi penseln från varandra eller någon av oss förhåller sig som om det bara fanns en pensel eller en tavla och vill gärna själv bestämma vem som ska hålla i penseln.

Att berätta något är som att måla en tavla - se vilken vacker tavla jag har målat!

Varför cyklar jag?

Cyklade triangeln Åbo-Tammerfors-Helsingfors- Åbo senaste helg. Finsk vägstandard är god om än lite tråkiga omgivningar. Cykelvägarna är fruktansvårt urdåliga. Skog skog och sly och åter sly och en och annan vacker liten sjö med näckrosor har jag sett. Jag har sett en död räv, en död grävling ,en död ekorre, en död skata och en hare plus några välkomnande bensinstationer och några trevliga trevliga kaféer.

Men om detta nu var hela min upplevelse, varför cyklar jag då ?
Jo, jag cyklar av det enkla skälet att jag blir glad av att cykla. Hela min kropp blir glad. I varenda muskel kännas glädjen.

Att anstränga musklerna är en upplevelse som sker ute i kroppen och som åstadkommer att benen trampar pedalen ytterligare ett halvvarv på nytt och på nytt och på nytt i såväl sol som blåst och regn. Det här fenomenet tror jag gäller många anadra muskesysselsättningar, t. ex. skogshuggning, gräsklippning, vävning, klädtvätt (handtvätt), golvskurning, köra en skottkärra, svampplockning, gym och andra idrotter etc, etc.

Paul Ricoeur

Kommunikation på bristningsgränsen är rubriken på en avhandling om Paul Ricoeurs (1913-2005) filosofi och är skriven av Bengt Kristensson Uggla (BKU). Boken är utgiven 1994 på Brutus Östlings förlag Symposion samt författaren.
BKU undersöker kommunikationens villkor och möjligher och vad Ricoeur eventuellt kan ha att bidra med i det teologiska tänkandet.
Den finlandssvenske teologen Björn Vikström har också skirvit en avhandling om Paul Ricoeur; Verkligheten öppnar sig. Läsning och uppenbarelse i Paul Ricoeurs bibelhermeneutik, Åbo akademi 2000.

https://www.abo.fi/student/doktorsavhandlingartf

På adressen nedan finns i Finsk Tidskrift nr 8-9 år 2001 en artikel där Björn Vikström i kortform tar upp avhandlingens ämne.

http://web.abo.fi/org/finsk_tidskrift/pdf/FT_8-9_2001.pdf


I samband med min egen läsning av avhandlingen fomulerar jag små kom-ihåg-lappar, funderingar, associationer, tankeförlängningar och åsnebryggor.
Ricoeur försöker överbrygga och motverka ett dualistiskt förhållningssätt mellan ande och materia.
Kroppen är vår kontakt med världen.
Kommunikation.
Subjektets förhållande till objektet.
Inifrånperspektiv respektive utifrånperspektiv.
Min egen reflektion: Jag är i ett hus och ser ut på världen respektive jag är ute och ser ett hus.
Begreppens värld.
I en annan bok Slaget om verkligheten, Filosofi, Omvärldsanalys, Tolkning, Symposion 2002, med Bengt Kristensson Uggla som författare , inleds den filosofiska diskussionen med hjälp av några kartblad. På den s.k. TO-kartan, före 1500 och upptäcktsresandets tid, är världen 3-delad. Det är en andlig karta. För resor användes andra kartor. Där finns Europa, Asien och Afrika skilda åt av Nilen, Don och Medelhavet, och denna värld omges av ett oändligt kosmos. Kartan är, enligt BKU, en konkretisering av en medeltida världsbild, den handlar om livets mening. Asien ligger i kartans övre del som är östorienterad. I mitten ligger Jerusalem som är en helig stad för judar, muslimer och kristna. Den tredelade världen passar också väl in på den bibliska berättelsen om att mänskligheten härstammar från Noas tre söner; Sem, Ham och Jafet.
"Varje karta är, liksom varje annan avbildning av verkligheten, en produkt av mänskligt handlande och formad av sina konkreta historiska förutsättningar. Därmed är den också alltid inskriven i maktrelationer. Det går aldrig att åtskilja kartans makt från maktens karta. Kartans tillkomst är präglad av dess historiska bakgrund och som tidsdokument är den ett uttryck för en alldeles speciell blick på världen, samtidigt som den öppnar en möjlig värld för den som håller kartan i handen", skriver BKU.
Människans mänsklighet är ej grundat i något slags förhöjt medvetande (Sartre) utan den mänskliga existensen är grundad i gåvan. Människan är både mottagare och handlande. Människan har mänsklig frihet och ej gudomlig frihet. Att vilja är inte att skapa.

Rädda kaos

Ge inte upp när kaos drabbar. Rädda istället kaos. I det sociala livet är kaos är normalt. För att klara av kaos väljer vi normalt ut en bit av kaos och lever där eller också väljer vi ut ett tema i kaos och försöker leva där.

Alla våra sätt att leva kan ses som olika hypotetiska träningsförsök att leva med kaos. Ett sådant sätt är att skaffa sig en s.k. avatar. På radions SR 1 sades att om man vill ha/(vill va?) en avatar så tar man sitt andra förnamn och sin mammas släktnamn som hon hade som flicka.
Ett par, som jag känner, har valt att umgås som 40- respektive 50-talare.

Själv känner jag stor sympati med 1910-talet. Frågan är bara vilken ort, vilket språk och vilken samhällsklass jag skulle välja?

Inom forskarvärlden och inom humaniora är det ju en verklighet sedan hur länge som helst. Inom litteraturen kan man när som helst samtala med vem som helst vad gäller geografi, språk, historia och tema. Nu kommer det sättet att samtala att bli mera aktuellt även i det socialt vardagliga livet. Kanske man förr i tiden redan tilll viss del levde så när man umgicks mer över generationsgränserna än vad man gör idag. Det handlar inte bara om skillnad i ålder utan också om olika kulturer där gammal kultur samtalar med ung kultur, det gamla med det nya osv.

Som individer kommer vi alltmer ha svårt att tåla andra individer som kräver samma utrymme som en själv. Om man istället medvetet skaffar sig en avatar, ett alterego, som man likt en buktalare håller fram när man umgås kan individen göra det lättare för sig att tåla sin omgivning.

Ångest

En kvinna kom emot mig. Det var sommar och hon hade ett ärmlöst linne på sig. Armarna var fyllda av tatueringar. För att inte avslöjas som fördomsfull och nyfiken tittare, såg jag henne i ögonen. Vi räckte varann handen och efter en stund sa hon: - Vacker scarfe du har.
Jamen, va skönt, tänkte jag, nu kan jag också kommentera hennes tatueringar. Och så utspann sig ett fint samtal utifrån de fromma kristna bilder hon i vuxen 50-årsålder låtit rista in på sin hud. Där fanns bilder av Jesus, ett kors, ett hjärta och en del annat som jag nu glömt bort vad det var för någonting.

En ung man visade upp sin senaste tatuering, en valkyria, som han låtit göra på armen. Idén till motivet hade han fått från ett nätspel. Jag sökte på wikipedia och läste in mig lite på valkyrior. Det slog mig att tatuerare måste vara en yrkesgrupp som är bra på symbolspråk.

En äldre man hade låtit tautera in ett par droppar under ögat på kinden. Varje droppe står för ett liv, vars död man orsakat, sade han.

Unga pojkar och flickor ristar med kniv eller rakblad in skåror och sår på sina armar och sin hud. Den smärta skärsåren åstadkommer lindrar ångest sägs det..

Jag låg i helgen på en s.k. "spikmatta" och kände först en obehaglig smärta som efter en stund övergick i ett lugnt och avslappnat välbehag.

Min undran: Finns det ett samband mellan dessa företeelser: att låta göra tatueringar på sin egen hud, att skära sig och att ligga på en spikmatta?

Ja, kanske t.o.m. att cykla Vätternrundan och att springa ett marathon ligger inom samma ångestkdämpande kategori som att skära sig. Åtminstone känner jag själv att jag blir mycket lugnare efter en sådan utmattningsövning som ju ett marathon är.

De tolv stegen

De tolv stegen (från Wikipedia)

Anonyma Alkoholister arbetar efter följande tolvpunktsprogram:

1. Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen - att våra liv hade blivit ohanterliga.
2. Vi kom till tro att en kraft, större än vi själva, kunde hjälpa oss att återfå vårt förstånd.
3. Vi beslöt att lägga vår vilja och vårt liv i händerna på Gud, sådan vi själva uppfattade Honom.
4. Vi företog en genomgripande och oförskräckt moralisk självrannsakan.
5. Vi erkände inför Gud, oss själva och en medmänniska alla våra fel och brister och innebörden av dem.
6. Vi var helt och hållet beredda att låta Gud avlägsna alla dessa karaktärsfel.
7. Vi bad ödmjukt Honom att avlägsna våra brister.
8. Vi gjorde upp en förteckning över alla de personer vi hade gjort illa och var beredda att gottgöra dem alla.
9. Vi gottgjorde alla dessa människor, så långt det var oss möjligt, utan att skada dem eller andra.
10. Vi fortsatte vår självrannsakan och erkände genast när vi hade fel.
11. Vi sökte genom bön och meditation fördjupa vår medvetna kontakt med Gud - sådan vi uppfattade Honom - varvid vi endast bad om insikt om Hans vilja med oss och styrka att utföra den.
12. När vi, som resultat av dessa steg, själva hade haft ett inre uppvaknande försökte vi föra detta budskap vidare till andra alkoholister och tillämpa dessa principer i alla våra angelägenheter.

Instruktionerna hur man gör dessa steg finns i boken Anonyma Alkoholister, även kallad "Stora Boken".

De tolv traditionerna

Anonyma Alkoholister upprätthåller följande tolv traditioner:

1. Vår gemensamma välfärd bör komma i första hand, personligt tillfrisknande beror på sammanhållningen i AA.
2. För vår grupp finns bara en högsta auktoritet - en älskande Gud såsom Han kommer till uttryck i vårt gemensamma gruppsamvete. Våra ledare är blott betrodda tjänare, de styr oss inte.
3. Det enda villkoret för medlemskap i AA är en önskan att sluta dricka.
4. Varje grupp bör vara självstyrande utom i angelägenheter som berör andra grupper eller AA som helhet.
5. Varje grupp har endast ett huvudsyfte - att föra budskapet vidare till andra alkoholister som fortfarande lider.
6. En AA-grupp bör aldrig gå i borgen för, finansiera eller låna sitt namn till närbesläktade sammanslutningar eller utomstående företag, annars kommer problem med pengar, egendom och prestige att skilja oss från vårt ursprungliga syfte.
7. Varje AA-grupp bör vara helt självförsörjande och vägra ta emot ekonomiskt stöd utifrån.
8. AA bör alltid förbli icke professionellt men våra servicecentra kan anställa personal för speciella uppgifter.
9. AA som sådant bör aldrig organiseras men vi kan tillsätta styrelser och kommittéer för serviceverksamhet - direkt ansvariga inför dem de tjäna.
10. AA tar aldrig ställning för eller emot i yttre angelägenheter, alltså bör AA:s namn aldrig dras in i offentliga tvister.
11. Vår kontakt med allmänheten är baserad på rörelsens egen kraft snarare än på direkt propaganda. Vi bör alltid iakttaga personlig anonymitet i förhållande till press, film och radio.
12. Anonymiteten är den andliga grundvalen för våra traditioner och påminner oss ständigt om att ställa princip framför person.

AA har ingen anknytning till någon religion

Många tror att AA är religiöst men AA har ingen anknytning till någon religion. AA måste fungera för den som har en religion, vilken den än är, liksom för den som inte har eller inte vill ha någon. Tack vare att AA inte är religiöst så fungerar AA i 180 länder.

AA:s program bygger dock på att medlemmen hittar en tro på en kraft större än denne själv, men AA har ingen uppfattning om hur den kraften ser ut. För många nykomlingar kan därför AA-gruppen fungera som en högre kraft i början.

Sinnesrobönen

Sinnesrobönen

Gud ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra
mod att förändra det jag kan
ich förstånd att inse skillnaden.

Sinnesrobönen (längre variant)

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan,

och förstånd att inse skillnaden.

Låt dock aldrig min sinnesro bli så total

att den släcker min indignation

över det som är fel, vrångt och orätt.

Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder

och vreden slocknar i mitt bröst.

Låt mig aldrig misströsta

om möjligheten att nå en förändring

bara för att det som är fel är lag och normalt,

att det som är vrångt och orätt har historia.

Och låt mig aldrig tvivla på förståndet

bara för att jag är i minoritet.

Varje ny tanke startar alltid

hos en ensam.

Bön om förlåtelse (några texter hämtade från "söndagsmässan, Härlanda kyrka")

Gud, nu öppnar jag mig för dig.
Inför ditt ansikte lyfter jag fram
det som jag har stängt in.
Allt som blev halvt och ofärdigt
lämnar jag i dina goda händer.
Allt som blev misslyckat och undangömt
lämnar jag inför dina kärleksfulla ögon.
Allt som blev dunkelt och smärtsamt
lämnar i din trygga famn.
Ny öppnar jag mig för din förlåtelse
som gör det möjligt att leva.

Tackbön

Gud, vi tackar dig
för att du kommer till oss med upprättelse
och befrielse genom din Son, Jesus, ristus.

Brödsbrytelsen

Detta bröd bryts åt öster för alla som älskar Gud
- våra systrar och bröder som är hinduer och de människor som är buddister,
- för våra systrar och bröder som är muslimer och för det judiska folket.
Detta bröd bryts för att ära och väälsigna allla människor.
Vi ber att vi en dag skall bli ett.

Detta bröd bryts åt söder för jorden, vattnet, elden och luften som omger,
värmer och bär oss.
Vår girighet har förstört, plundrat och raqserat dessa element.
Detta bröd bryts för att ära och välsigna Moder jord.
Vi ber om fortsatta möjligheter för henne att ge liv och grönska.

Detta bröd bryts åt väster för de fattiga och hemlösa,
för alla dem som inte har något bröd.
Detta bröd bryts för att jorden en dag skall bli ett hem för hela
mänskligheten och ge rum åt oss alla.

Detta bröd bryts åt norr för det som är trasigt inom oss;
barnet inom oss som har sårats och kränkts.
Det som har gått sönder av ensamhet och misslyckande.
Vår hälsa som har förstörts av sjukdom och förlust.

Detta livets bröd bryts för att ära och välsigna,
för att värma och förena alla som har samlats här.
Vi ber att vi en dag kommer att känna helheten som finn i Kristus.

Detta bröd, som vi bryter är en delaktighet av Kristi kropp.
Så är vi, fastän många, en enda kropp, för alla får vi del av ett och samma bröd.

Tackbön

Tack för din närvaro i vår värld,
tack för att vi har fått ta emot dig i bröd och vin.
Fyll oss med den lovsång som bär oss
alla livets dagar. Amen

Köra-sakta-protest

På söndagseftermiddagen den 14.6 körde jag i Sverige bil söderifrån in mot Stockholm på E4/E20 och där var det ett par bilister som körde ovanligt sakta i mitten eller till vänster på den flerfiliga vägen och på så sätt korkades trafiken igen. Det verkade som om det var någon slags protestkörning.

Nu undrar jag om det finns nån förening eller nåt slags nätverk för denna typ av protest? Säga vad man vill men med små medel verkar man i alla fall åstadkomma stor effekt. Det kändes konkret på nåt sätt. Ett slags gatans parlament!

Perfekta ljudet

En kompis försökte med hjälp av elektronik, inspelad musik och lurar skapa det perfekta ljudet i sitt eget hem.

När jag såg och hörde det kände jag att något fattades. Frågan för mig löd: Vad är det perfekta ljudet?

Igår, när jag satt i bilen och lyssnade på radio hörde jag ett inslag som behandlade bl.a. "absolut gehör". Med i inslaget fanns gotlänningen Babben Larsson som tydligen har bra gehör (ty: gehören). Hon sa att hon inte kan ha lurar när hon lyssnar till musik. "Jag behöver den rumsliga upplevelsen", sa hon.

I helgen lyssnade jag tillsammans med Jimmi och Jenny på några raspiga stenkakor med Alice Babs, Benny Goodman m.fl. Där fanns den rumsliga upplevelsen med och blev för mig till det perfekta ljudet.

Det tycks mig som om det perfekta ljudet kan ha flera sidor: Bl.a. dels den rumsliga där ljud och rum bildar en enhet och dels det rena ljudet, som bara finns inne i huvudet, med eller utan yttre stimuli.

Jonas Gardell

Ett sjudagarslån fick mig att snabbläsa Jonas Gardells bok "Om Jesus". Boken var en fin restarter för det fromma tänkandet. Jonas är som bäst när han som predikant bryter igenom universitetsspråket och han gav mig en hel deel aha-upplevelser. Boken kom mig att mer intensivt reflektera över företeelser inom teologin och livet i största alllmänhet. Läste också idag en kritisk artikel av Xigol Bångh i Ad Lucem (1-2/09) om boken.

En för mig intressant iakttagelse som Bångh gjort är att Gardells fond är det svenska enhetssamhället, Billings folkkyrka och svensk väckelsefromhet.

Jag har via boken aktualiserat begrepp och namn som exegetik, systematik, dogmatik, hermeneutik, kritisk bibelsyn, liberalteologi, kärna, relevans, Jesu enkla lära, narrativ teologi, Henry Cöster, Wittgenstein, språkspel, familjelikhet, text som bild, Wien, 1870-1914, estetik, det sublima, patristik, sociologisk läsning, psykologisk läsning, existentiell bibelsyn, konservativ bibelsyn, fundamentalism, argumentativ teologi, evangelisk läsning, uppenbarelse, verbal- och realinspiration, eskatologi, information, predikan, folkkyrka, nationalstaten, lutherdom, humanism, Paul Ricoeur, gemenskap, Edmund Husserl, struktur, högkyrklighet, ekumenik, dialog, Karl Barth, kerygma och en hel del diakonal och praktisk teologi, läsprocess, (läsare - text - händelse), perspektiv, paradigm, Ernst Bloch, fenomenologi, Wilhelm Dilthey, Schleiermacher, Midrach, Frankfurtskolan, Dorothe Sölle, politisk teologi (förundras - släppa taget - göra motstånd), kristendomsfascism, queer, befrielseteologi, mamma och pappa.

Fjodor Dostojevskij

Har nu avslutat del I av F Dostojevskijs "Bröderna Karamasov"; en undersökning av den mänskliga och motsägelsefulla naturen på ont och gott. M Proust har hämtat en del inspiration härifrån.

Nu fortsätter jag med Jonas Gardells bok "Om Jesus". Jag är nu på sida 113 av totalt cirka 24o sidor. Det är en trevlig samling betraktelser med omväxlande undervisning, provokativa frågor, påståenden och så en del personliga utvikningar.

Men jag misstänker att Jonas mer står som ett samlingsnamn för en skola snarare än enbart en personlig betraktelse av honom själv; kanske lite som med evangelierna i bibeln. Det är inte ett personligt dokument utan snarare texter sammanställda av en skola/redaktion för ett särskilt syfte.

Som personligt skriven text är texten lite för ojämn eller också så är det snabbt hopsamlade och obearbetade redan färdiga textrader som införts mellan de egna reflektionerna. Nåväl, det hindrar ju inte att boken är läsvärd. Som han själv har sagt så är "jag bra på att kommunicera", eller om inte annat så fungerar namnet Jonas Gardell i sig kommunicerande.

Dårhus

Det är natt. Den stora kryssningsbåten håller på att långsamt lägga till vid kaj. Algot sitter utanför infodisken och väntar. Snart får han gå iland. I brist på annan sysselsättning stirrar Algot på folk runt omkring. En bit bort ser han en man som går längs en kladdig mässingsledstång. Med grumlig blick, svajiga ben men med stadig hand följer mannen ledstången. Vid dess slut är det liksom som om han försöker öppna en dörr. Han söker ett handtag och trycker till men ingenting händer för där finns ju inget handtag och ingen dörr. Där finns bara en ledstång. Efter några fumliga försök vänder han och med några snedsteg är han strax över på andra sidan av gången. Och där, mitt i väggen finns ett hål, som också råkar vara dörren in till en toalett där han mer eller mindre faller in i. Sedan ser Algot honom inte mer. Algot tänker: Var är jag? Ett dårhus? Men då finns det åtminstone två slags dårhus. I det ena dårhuset erbjuds normalitet. I det andra dårhuset erbjuds dårskap.

Pingst

Pingsten är Andens högtid. Anden är den gudomliga enhetens och gemenskapens kraft. Hur får man kontakt med Anden? Jo, t.ex. genom att använda sig av redan färdiga texter och repliker från bibeln och som gärna får vara smått obegripliga såsom "Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son för att de som tror på honom inte skall fgå under utan ha evigt liv". eller som barnet Samuel då han var i templet svarade: "Tala, din tjänare hör!" Eller lyssna till vindarna som profeten Elia gjorde. Då tror jag att Anden ger sina repliker och så är samtalet igång.

Det nya landet

Boken "Det nya landet" behandlar religionsmöte och religionsdialog. Boken, som är skriven av Marika Palmdahl, är en prästmötesavhandling för Göteborgs stift år 2005.

Några rader ur boken aktualiserades i samband med en kyrkvandring på Kristi himmelsfärdsdag på Prästö i Sund.

"Att tro är att hoppas utan att kunna bevisa. Däremot håller den troende vissa händelser eller trossatser för sanna..... Därmed kan man i dialogen till exempel hävda att Jesus verkligen dog på korset, men man måste var beredd på att den andre på motsvarande vis kan hävda att han inte gjorde det. Respekten för att den andre också har ett sanningsanspråk är en förutsättning för att dialogen skall kunna fungera."

Hon skriver också att dialog inte sker när vi talar om varandra. Dialog sker när vi talar och umgås med varandra.

På Prästö finns flera olika begravningsplatser för skilda religioner och konfessioner. Där finns, sida vid sida, en evangelisk, en katolsk, två ortodoxa, en muslimsk samt en judisk begravningsplats.

Prästö ligger alldeles bredvid den ryska ruinfästningen Bomarsund som förstördes av fransmän och engelsmän under Krimkriget i mitten av 1800-talet. På fästningen och bland underhållet i Skarpans fanns förstås soldater och andra med olika religion och konfession och det hände sig förstås, då som nu, att folk dog mitt i vardagen och då behövdes en gravplats.

Ännu idag sker begravningar på Prästö. Landskapet Åland sköter gräsklippning och annat underhåll.

I samtal över de kristna konfessiongränserna brukar man gärna ordet ekumenik. I samtal över religionsgränserna används ofta begreppet dialog.

På en helt annan plats, i Nykyrka församling i Mullsjö i Sverige, finns en vacker träkyrka som är skänkt av brukspatronen på Ryfors. Eftersom patronen tillhörde den romersk katolska tron kunde han inte bli begravd på den evangeliska begravningsplatsen i Nykyrka. Lösningen blev att man utanför, men i direkt anslutning till församlingensordinarie begravningsplats,
iordningställde en liten fyrkant för den katolskt troende patronen och stenmuren drogs så att den gamla muren följde den nya yttre gränsen för den tillagda rutan så att när vaktmästaren idag sköter om denna grav gör han/hon det samtidigt som de övriga gravarna blir omskötta.

I boken "Den skingrade mosaikens världsbild" har Gunnar Edman låtit nedteckna en gammal historia om konstnären Guido som i ett kloster får en uppenbarelse och ett uppdrag att förfärdiga en Kristusmosaik som ska sitta på väggen i klostret där den ska upplysas och spegla det vackra ljuset som kommer från fönstren. Just när mosaiken ligger färdig på golvet och skall fästas i cementen på väggen står kriget för dörren och bröderna tvingas fly. Med sig får bröderna var sin sten från mosaiken. Några år senare återvänder bröderna till klostret och med sig har de sina stenar. Emellertid saknas en sten, den viktigaste. En kvinna söker upp klostret och lämnar en påse som innehåller en sten. Påsen med stenen sade hon sig ha fått av en okänd man. När Guido öppnar påsen och tar fram den vackra stenen ser han att det är den saknade stenen och han förstår då vem den okände är.

Gunnel Vallqvist har i boken "Vad väntar vi på - texter om kristen enhet 1968-2002" samlat texter som handlar om kristen enhet. I en av artiklarna skriver Vallqvist:

Att kyrkornas splittring är synd är vi alla överens om. Splittringens orsaker kan variera: det kan gälla läran, kyrkolagen, kalendern eller politiken. Men jag vågar påstå att alla schismer uppkom av en gemensam, moralisk orsak: de trätandes dåliga humör. Man hade kunnat enas, ifall tålamod och ödmjukhet hade dominerat debatten. Istället fick fanatism, förakt, och irritation avgöra. Synden gick segrande ur striden.
Det var illa nog. Men helt absurt är det att vi, efterkommande kristna i oräkneliga led, skall tvingas till trohet mot denna synd. Våra kyrkoledare kunde eller ville inte komma överens, alltså måste vi av lojalitet mot dem leva i splittring..... Vi andra förstår inte: det enda som Jesus förbjöd sina lärjungar att diskutera, var ju precis detta: vem som skulle vara den främste.

Livet

Har följt en nära vän till graven idag och konstaterar att livet är bräckligt och att vi får göra det så roligt som möjligt medan det här livet ännu pågår.

Mitt psykodrama - sociodrama o bibliodramabibliotek

Till försäljning har jag två nya överlopps J. L. Moreno-böcker á 30 euro/300 SEK.
1. Who shall survive? Foundations of Sociometry, Group Psychotherapy and Socidrama, student edition 1953, utg 1993. J.L. Moreno. Hårda pärmar.
2. Psychodrama & Group Psychotherapy, first volume, 1994. J.L. Moreno. Mjuka pärmar.

Intresserad? Tag kontakt! ingemar.johansson@aland.net


Bilden:
J.L. Morenos hem i badorten Bad Vöslau 40 km söder om Wien.
Adress: Meithal 4.
Vi tog U6 till Philadelphiabrücke (Meidling). Därifrån snabbtåg (20 min) till Bad Vöslau. Från jvstn gick vi ca 15 min på raka gatan och en liten krok åt höger, å sen vänster vid torget vid de stora badanläggningarna och så var vi strax framme (en bra karta fanns vid jvst).

Ett brev på posten gav mig idag:

1. Psychodrama, Third Volume, Action Therapy & Principles of Practice; J.L. Moreno in collaboration with Zerka T. Moreno, Beacon House, 1975. (faksimil).

2. The Parables of Jesus Unveil the Kingdom of God (from Easter to Easter); Donell Miller, Beacon Reminders, 1999.

3. Celebrate Your Story; Donell Miller.

4. How to do Psychodrama, When You Do It My Way; Donell Miller.

5. To Risk Responsibly with Psychodramas Involving Homicide, Suicide and Sex; Donell Miller.

Bilden: Zentralfriedenhof; J. L. Morenos gravsten.
Spårvagn 71 från Schwartzenbergplatz till port 2. Graven är belägen på urngravgården på andra sidan gatan vid port 2; Ring 1, Grp 5, Nr 1, till höger, andra gången.

Sedan tidigare har jag i min bokhylla:

Who Shall Survive? Foundations of Sociometri, Group Psychotherapy and Sociodrama; J. L. Moreno, student edition. (2 ex)
Psychodrama & Group Psychotherapy; J.L. Moreno, First volume. (2 ex)

Psychodrama, Action Therapy & Principles of Practice; J.L. Moreno, Beacon 1975,
Third Volume.

Scripture Windows, Towards a Practical of Bibliodrama; Peter A. Pitzele. LA 1998.

Bibliodrama, läsa bibeln med hela kroppen. Uppsala 2003.

The Ancestor Syndrome, Transgenerational Psychotherapy and the Hidden Links in the Family Tree; Anne Ancelin Schüttzenberger. NY 2004.

Psychodrama; Zoran Duric m. fl. Belgrade 2003.

Psychodrama since Moreno, Innovations in Theory and Practice; Paul Holmes m.fl. NY 2004.

Skapande ögonblick, psykodrama och sociodrama; Hans Berglind (red). Falun 1998.

Elementär sociometri; Vincent Sterner. Uppsala 1953.

Psychodrama and Family Therapy; Göran Högberg. Danderyds sjukhus

Användning av rollbyte för den Ensamme behandlaren; Gyrit Hagman.

Sociometri och Social Atom; Ann Elisabeth Hale. 1981

Praktisk psykodrama; Adam H Blatner. Stockholm 1984

Föräldraskapet som rollkarta; Finlands kommunförbund. Helsingfors 2000.

Män som hatar kvinnor

Filmen "Män som hatar kvinnor", som bygger på första delen av Stig Larssons Millenium-trilogi , går i Mariehamn. Igår var jag på bio Savoy och tittade. Niles Arden Oplev har regisserat Noomi Rapace och Michael Nyqvist som spelar deckarparet Lisbeth Salander och Mikael, Kalle, Blomqvist.
Filmen är bra och väl värd en titt. Det kvardröjandet minnet hänför sig till ett par våldtäktsscener. Lisbeth, som blivit grovt sexuellt misshandlad, får å det gruvligaste möjlighet till vedergällning och att hämnas på sin förövare. Hon får upprättelse och får tillbaka sin heder. Som tittare känns det helt enkelt skönt när hon hämnas. Det var minnet.

Den kvardröjande frågan som följer på detta är frågan var vi lutheraner gör av vår vrede och vår längtan att få hämnas oförrätter?

Om det är det möjligt att via en filmscen på bio Savoy i Mariehamn få upprättelse så borde det också vara möjligt att få upprättelse via betraktande av korset i Saltviks kyrka!

Candide

Voltaires bok Candide (1759) är en kritisk beskrivning av 1600-filosofen Leibniz positiva omdöme om världen om att vi lever i den bästa av världar. Krig, terror, lemlästning och många års irrfärder under miserabla förhållanden ändas slutligen i Konstaniopel med att Candide återfinner sin älskade Kunigunda.

Boken avslutas med att Pangloss, en av Candides föjleslagare, säger:

Allt har ett sammanhang i denna den bästa av alla tänkbara världar. Ty om ni icke för er kärlek till fröken Kunigunda blivit utjagad ur ett skönt slott medelst kraftiga sparkar i er bak, om ni inte hade råkat ut för inkvisitionen, om ni inte till fots hade släpat er genom Amerika, om ni icke hade ränt er sabel tvärs genom baronen, om ni icke hade förlorat alla era baggar från det härliga Eldorado, så skulle ni inte sitta här och äta syltad cederbark och pistascher. - Det är väl talat, svarade Candide, men låt oss nu odla vår trädgård.

Marcel Proust

Marcel Proust (1871-1922) och hans 3500-sidiga "På spaning efter den tid som flytt" utspelas under ett fyrtiotal år vid sekelskiftet år 1900. Berättaren går till sängs och minns. Minnena träder fram mitt mellan dröm och vakenhet "detta Guermantes var som ett romanlandskap, ett fantasiland som jag hade svårt att föreställa mig och just därför längtade att få upptäcka, en trakt infattad mitt i verkliga fält och vägar" ... (del III Kring Guermantes).

I romanverket skildras den gamla goda aristokrattidens bortdöende och övergången till den framväxande bourgeoisins ankomst. Med de intryck berättaren tar emot och de känslor som väcks samlar författaren med ord samman material som blir till en praktfull byggnad och kathedral.
Romanverket är bra läsning för den som söker ett gränsöverskridande språk och som längtar efter ett språk att på nytt bygga vidare på. Via Prousts På spaning ... hittar vi hem till vår europeiska kulturs rötter. (läste sista raderna i del 7/7 i början av maj 09).

Fauré är en samtida romantisk kompositör till Proust. Faurés musik har också blivit filmmusik, bl.a. i filmen "Babe - den söta lilla grisen" med verket "Cantique de Jean Racine".

Racine levde under 1600-talets och barockens (rörelse och motreformation) tidevarv. Han var en tragedidramatiker och skrev bl.a. pjäsen Andromake vars ingredienser hämtades från den grekiska sagovärlden. Racine företrädde franskklassisismen vars typiska element var "tiden, rummet och handlingens enhet". Problemställningarna var allmängiltiga. Viktigare än individen var typen.

Inom måleriet var Claude Monét (1840-1926) en samtida till Proust.

På pocketupplagans bokomslag kan man se verk av Vittore Carpaccio (1465-1525), Georges Clairins (1843-1919), Hubert Robert (1733-1808), Vermeer (1632-1675), Giotto (1266-1336) och Pieter de Hooch (1629-1684).

Robert Musil är en annan romanförfattare som i storhet inte står Marcel Proust efter, och vars litterära verk "Mannen utan egenskaper" även det utspelas i slutändan av en lång och glansfull europeisk fredstid.

Annan litteratur med anknytning till M Proust:

I boken Spår av Proust, 1983, Claes Hylinger, Harald Lyth, får jag veta
att Prousts barndomstrakter, som i romanen heter Combray, låg i Illiers och att en av förbilderna till Balbec heter Cabourg som ligger vid atlantkusten.

Robert Musil

Läste för en tid sedan Robert Musils bok "Mannen utan egenskaper" utgiven i början av 30-talet och som utspelar sig år 1913-1914. Boken fungerar bra som en kommentar till vår egen tid och innehåller även en hel del intressant bildspråk:
"Moosbrügger stod liksom med benen på två isflak och försökte hålla dessa samman i det han förnuftigt bemödade sig att undvika allt som kunde förvirra honom". ...

Nationalismen var på den tiden redan nära sin blodiga blomning, men det visste ingen om, ty trots att så kort tid återstod innan den skulle stå i sitt fulla flor såg den ännu inte förfärlig utan ännu bara löjlig ut.