Det nya landet

Boken "Det nya landet" behandlar religionsmöte och religionsdialog. Boken, som är skriven av Marika Palmdahl, är en prästmötesavhandling för Göteborgs stift år 2005.

Några rader ur boken aktualiserades i samband med en kyrkvandring på Kristi himmelsfärdsdag på Prästö i Sund.

"Att tro är att hoppas utan att kunna bevisa. Däremot håller den troende vissa händelser eller trossatser för sanna..... Därmed kan man i dialogen till exempel hävda att Jesus verkligen dog på korset, men man måste var beredd på att den andre på motsvarande vis kan hävda att han inte gjorde det. Respekten för att den andre också har ett sanningsanspråk är en förutsättning för att dialogen skall kunna fungera."

Hon skriver också att dialog inte sker när vi talar om varandra. Dialog sker när vi talar och umgås med varandra.

På Prästö finns flera olika begravningsplatser för skilda religioner och konfessioner. Där finns, sida vid sida, en evangelisk, en katolsk, två ortodoxa, en muslimsk samt en judisk begravningsplats.

Prästö ligger alldeles bredvid den ryska ruinfästningen Bomarsund som förstördes av fransmän och engelsmän under Krimkriget i mitten av 1800-talet. På fästningen och bland underhållet i Skarpans fanns förstås soldater och andra med olika religion och konfession och det hände sig förstås, då som nu, att folk dog mitt i vardagen och då behövdes en gravplats.

Ännu idag sker begravningar på Prästö. Landskapet Åland sköter gräsklippning och annat underhåll.

I samtal över de kristna konfessiongränserna brukar man gärna ordet ekumenik. I samtal över religionsgränserna används ofta begreppet dialog.

På en helt annan plats, i Nykyrka församling i Mullsjö i Sverige, finns en vacker träkyrka som är skänkt av brukspatronen på Ryfors. Eftersom patronen tillhörde den romersk katolska tron kunde han inte bli begravd på den evangeliska begravningsplatsen i Nykyrka. Lösningen blev att man utanför, men i direkt anslutning till församlingensordinarie begravningsplats,
iordningställde en liten fyrkant för den katolskt troende patronen och stenmuren drogs så att den gamla muren följde den nya yttre gränsen för den tillagda rutan så att när vaktmästaren idag sköter om denna grav gör han/hon det samtidigt som de övriga gravarna blir omskötta.

I boken "Den skingrade mosaikens världsbild" har Gunnar Edman låtit nedteckna en gammal historia om konstnären Guido som i ett kloster får en uppenbarelse och ett uppdrag att förfärdiga en Kristusmosaik som ska sitta på väggen i klostret där den ska upplysas och spegla det vackra ljuset som kommer från fönstren. Just när mosaiken ligger färdig på golvet och skall fästas i cementen på väggen står kriget för dörren och bröderna tvingas fly. Med sig får bröderna var sin sten från mosaiken. Några år senare återvänder bröderna till klostret och med sig har de sina stenar. Emellertid saknas en sten, den viktigaste. En kvinna söker upp klostret och lämnar en påse som innehåller en sten. Påsen med stenen sade hon sig ha fått av en okänd man. När Guido öppnar påsen och tar fram den vackra stenen ser han att det är den saknade stenen och han förstår då vem den okände är.

Gunnel Vallqvist har i boken "Vad väntar vi på - texter om kristen enhet 1968-2002" samlat texter som handlar om kristen enhet. I en av artiklarna skriver Vallqvist:

Att kyrkornas splittring är synd är vi alla överens om. Splittringens orsaker kan variera: det kan gälla läran, kyrkolagen, kalendern eller politiken. Men jag vågar påstå att alla schismer uppkom av en gemensam, moralisk orsak: de trätandes dåliga humör. Man hade kunnat enas, ifall tålamod och ödmjukhet hade dominerat debatten. Istället fick fanatism, förakt, och irritation avgöra. Synden gick segrande ur striden.
Det var illa nog. Men helt absurt är det att vi, efterkommande kristna i oräkneliga led, skall tvingas till trohet mot denna synd. Våra kyrkoledare kunde eller ville inte komma överens, alltså måste vi av lojalitet mot dem leva i splittring..... Vi andra förstår inte: det enda som Jesus förbjöd sina lärjungar att diskutera, var ju precis detta: vem som skulle vara den främste.