P.A. Petersons resa till S:t Petersburg 1840

Per-Adolf Peterson (1819-1900) från Åmål gjorde några längre resor till fots åren mellan 1840-45.

Som utbildad bokbindare reste han först till Christiania (Oslo) där han arbetade som bokbindare.

Efter drygt ett år bröt han upp och for sedan till fots via hemmet i Åmål vidare till Stockholm varifrån han tog ångbåt till Åbo och sedan vandrade till fots till Helsingfors. En dagsvandring omfattade cirka 40 km.

Från Helsingfors tog han båt till Borgå och fortsatte sedan resan till fots via Viborg fram till S:t Peterburg.

Efter att ha förtjänat ett litet kapital bröt han efter cirka fyra år upp från S:t Petersburg och for med ångbåt via Reval (Tallin), Helsingfors och Åland tillbaka till Stockholm och Åmål där han slog sig ner och startade en bokhandel, ett bokbinderi och ett boktryckeri och blev med tiden en både förmögen och aktad samhällsmedborgar.

Boken är läsvärd och ger en god inblick i resandet strax innan järnvägarna erbjöd ett bekvämare sätt att ta sig fram i världen.

Reseskildringen finns samlade i boken Rese-minnen eller wandringar i Sverige, Norge, Finland och Ryssland till S:t Petersburg. 2006. Tjebbes förlag. Redaktör för boken är Gunilla Tjebbe.


P-A Petersons resa från Stocholm till S:t Petersburg startar med en ångbåtsfärd över Ålands hav. När båten stannar för passkontroll, viseringar och bunkring av ved i yttre skärgården passar passagerarna på att gå av och plocka nötter och krikon. Eftersom det var dis och dimma hade kaptenen svårt att se alla kobbar och skär och måste fördenskull ideligen backa och ändra kurs för att slutligen, p.g.a. dimman, tvingas ankra upp ute på öppna havet. Man blir försenad, men maten ombord är dyr, så vid varje ilandstigning går passagerarna runt i bondgårdarna för att försöka köpa sig lite mat.

Under vandringen i Finland, berättar P-A Peterson, började han få ont om pengar. Han sökte då upp prästgårdarna för mat och logi. Han hade hört att prästgårdarna i Finland var skyldiga att ta emot fattiga vandrare eftersom de fick ersättning av sina församlingar för detta. Än får han övernatta i en skön säng med lakan och frukost, än blir det en hård bänk eller en i vagnsfora med endast lite halm att skyla sig med. Brännvin finns det annars gott om, något som P A Peterson alltid tackar nej till då det erbjuds.

Vägarna beskrivs som bra och det finns övernattningsmöjligheter och mat längs med vägarna. Vid varje verst finns en påle som talar om avståndet till nästa gästgiveri och vid varje gästgiveri finns en tavla som anger avståndet till de närmaste städerna och till S:t Petersburg och Moskva. Avstånden anges också i svenska mil. Inga svenska pengar är tillåtna. I varje stad måste nytt respass utfärdas, vilket också kostar en slant och som för den fattige är ett gott skäl till att försöka undkomma. Annars är passkontroller och viseringar mycket stränga, i synnerhet då den ryska gränsen skall passeras.

P A Peterson anländer efter 21 mils vandring till Helsingfors och tycker staden är vacker. Staden utgör ett trivsamt och billigt utflyktsmål för Petersburgeliten. Han besöker Sveaborg och finner att slaktare är ett typiskt ryssjobb.

Mellan Helsingfors-Borgå tar han ångbåt igen. Det är september och kallt. Han fryser. Från Borgå tar han sig fotledes vidare mot Lovisa, Fredrikshamn och Viborg. Han tycker att Borgå är en ful stad. Senare ska han komma att överraskas och imponeras av alla vackra gårdar och byar på den ryska sidan.

När han närmar sig den ryska gränsen förskräcks han av hur dåliga förhållanden bönderna lever under. Kvinnor och barn är lämnade hemma medan bönderna själv under en tre-fyra veckorspersiod med sina små hästar ensamma eller i stora fraktkaravaner kör stora tunga lass mellan S:t Petersburg och de finska städerna. Mot en liten avgift kan vandraren få åka med en bit. Många resande i de lägre stånden använder sig av dessa fraktkaravaner två gånger om året på de över 100 mil långa resorna mellan Moskva-Åbo eller någon annan avlägsen stad. Även om det går sakta, väldigt sakta, så kan det ändå kännas skönt att få vila från packningen en stund. Dom här resorna är för bonden ofta mer lönsamma än själva jordbruket.

Han möter många ryska soldater och handelsmän. Bönderans bostäder utmed vägarna är ofta nog dock av det mest primitiva slag, råa stockar lagda i en fyrkant, jordgolv och en eldstad i mitten, bänkar runt rörstocken och utmed ytterväggarna. I sina reseminnen noterar han Wiborgska smällen på 1490-talet.

P A Peterson blir i Viborg erbjuden ett polisjobb eftersom den tidigare konstapeln dagen innan fått avsked. Han avböjer. Han besöker de usla dygnet-runt-öppna Kaback-krogarna där man utöver drycker även kan få mat och möjlighet att hysa sig under natten.

P A Peterson är imponerad av S:t Petersburgs skönhet och storslagenhet och dess organisation. Han noterar att det finns trottoarer och att de mest frekventerade gatorna, för att minska på bullret, är belagda med tätt sammanfogade sexkantiga träklossar. Gator och trottoarer sopas flera gånger om dagen och bestänks med vatten för att hålla dammet borta. Om vintern hålls snön borta och sand strös ut.

En bekvämlighet är de s.k. gatu-ugnarna. Det är små hus, som rymmer ett 30-tal personer, som har en eldstad i mitten och där skjutskarlar och fattiga kan värma sig medan de annars,
under ibland flera timmars väntan skulle frysa under den bara och frostiga natthimlen utanför teatern eller restaurangen.

Resan Stockholm-S:t Petersburg tog omkring fem-sex veckor för P A Peterson att tillryggalägga.
Han startade båtresan från Stockholm den 14 september och anländer till Fredrikshamn en månad senare den 14 oktober. Därifrån bör det återstå kanske ytterligare en veckas resande till resmålet S:t Petersburg.

Resan hem, några år senare, gick först med en mindre båt från S:t Petersburg till Cronstad där man bytte till det större ångfartyget Storfursten. Man for förbi Hogland via Reval till Helsingfors, förbi Hangö udd, till Eckerö och den ryska post- och tullstationen och vidare mot Stockholm och vidare hem till barndomsstaden Åmål.

Anna-Lisa Sahlström

Doft av järn och syrén heter en roman av Anna-Lisa Sahlström (f 1942) som vid bokens utgivning var journalist i Vasa. Boken är utgiven på Söderströms förlag år 1990.

Romanen spänner över ett drygt sekel med 1830-talet som mittfåra. Berättelsen tilldrar sig till det som kunde kallas Z. Topelius bakgård i Nykarleby.

En intressant anekdot i romanen utgör K.J. Hagfors sarkastiska kommentar över det misslyckade och dyra dammbygget i Nykarlebyån: Det vore bäst om man i Nykarleby nöjde sig med att bygga luftslott; dels blir anläggningskostnaderna för sådana inte oöverstigliga, dels kostar de mindre när de rasar.
Anekdoten lär ska ha funnits i Klockareposten och har vissa likheter med Kristoffer Leandoers text i Huset som Proust byggde (2007) där Prousts romanbygge liknas vid, ja just det, ett luftslott.

Som refererande historieberättare av inbördeskriget i sina andra böcker utgör Anna-Lisa Sahlström en god efterföljare till Anna Bondestam.


Andra böcker av Anna-Lisa Sahlström:
En såg sig om och vände, 1995
Den siste fursten, en bok om Edvard Gylling, 2009

Harald Winge

Under pseudonymen Harald Winge gav fiskarbonden och författaren Erik Karlsson-Ramsdahl (1875-1923), gift med Adolfina, från Bertbyvik i Saltvik år 1909 ut boken Rannö.

Romanen Amerikafararna gavs ut året därpå 1910. Förutom prosa skrev Erik Karlsson-Ramsdahl också poesi. Boken Livets dagrar och dödens skuggor, som innehåller dikter av Erik Karlsson-Ramsdahl, gavs ut postumt år 1986.

Erik Karlsson-Ramsdahl var även en av förgrundsfigurerna vid den åländska självstyrelsens tillkomst och kandiderade även för sången till det självstyrda Ålands sång. Dikten Öarnas land finns bl.a. i "Livets dagar och dödens skuggor" i vilken Margareta Jorpes Friman 1986 sammanställt några av hans texter. Dikten är tonsatt av Lorenz Bryggman, Sund. Bryggman var också kantor i Berhäll i Helsingfors.

Öarnas land!
Sundens och fjärdarnas rike,
säg mig var finnes din like
bortom din svallande strand.
Klippor och grönskande öar
vuxna ur blånande sjöar
bada i kvälsssolens brand.
Skimrande milsvida vatten
sorla och kväda i natten
sånger för drömmande stränder.
Stolt emot havet sig vänder
öarnas land,
öarnas drömmande land.

Det blev nu inte Erik Karlsson-Ramsdahl som fick den äran utan äran tillföll istället John Grandell (1892-1960) med Ålänningens sång. Musiken till Ålänningens sång skrevs av Johan Fridolf Hagfors som också har skrivit text och musik till Modersmålets sång. Ålänningens sång publicerades 1920 i Grandells diktsamling I sol och skymning och uruppfördes 1922.

Hyllningsdikten till Bertbyvik hittar man i Strängar som brustit, 1923

Ack, jag älskar dina stränder,
sköna Bertbyvik,
barndomshem på stenig kulle,
åldrig minnesrik.
All min levnad här förrunnit
intill denna dag,
sol och skuggor hava växlat
enligt livets lag.

Aili Nordgren

I boken Brinn eld (1951) av Aili Nordgren (1908-1995) läser jag en rar berättelse om den drömmande hästen Brunte.
Romanen Väljer du stormen börjar med smörupproret i Åbo 1917 och fortsätter halvvägs in i boken med en röd resa till Åland. Väl anlända till Vårdö möter ressällskapet en klurig och blind gubbe. Ailis Nordgrens son Ralf Nordgren har, verkar det som, låtit den blinde mannen vandra vidare in i sin egen roman Det har aldrig hänt och händelserna kring två avrättningar i Vårdö vid tiden för inbördeskriget.

Aili Nordgren var gift med Runar Nordgren. Under krigsåren bodde Aili Nordgren i Kvarnbo i Saltvik på Åland. Aili Nordgren hade sju syskon av vilka en är systern Sally Salminen (1906-1976), mest känd för romanen Katrina (1936). De båda systrarna bodde under 30-talet i New York.

Efter framgångarna med Katrina lät Sally Salminen bygga sig ett hus i Kvarnbo i Saltvik och bodde där en tid.
Av Aili Nordgrens övriga syskon kan nämnas författaren Ralf Nordgren (f 1936), uppmärksammad på Åland för boken Det har aldrig hänt, lyrikern och träsnidaren Runar Salminen (f 1912), sjökaptenen och författaren Uno Salminen (1905-1991) och kompositören Pehr Henrik Nordgren (1944-2008), den senare född i Kvarnbo i Saltvik. Unos dotter Christina Remmer (f 1941) debuterade 1975 med novellen Brev till Simone de Beauvoir i Åländska skrivare.

1945 var Aili Nordgren med och grundade Samfundet Finland-Sovjetunionens ålandsavdelning. Senare blev hon samfundets sekreterare i Helsingfors.
Hon var också verksam på tidningarna Kontakt, Löntagaren och Ny Tid.

Bl.a. om detta kan man läsa om på Mariehamns stadsbiblioteks hemsida.

Helle Hellberg

Författaren Helle Hellberg (1884-1981) är pionjär ifråga om böcker som beskriver statarlivet i Finland; Livet, det är viktigt (1943) och Neckermans (1944).

I boken Glorias gåva (1923) berättas om fiskardottern Ottelia som alldeles i början av 1800-talet blir gravid med en bondson och som efter förlossningen dränker sitt barn.
I romanen (s 44) finns en variant av "Djävulsdansen". Prästfrun dansar med Peder, han som kan göra vem som helst av kvinnfolket förryckt. När talgljusen slocknat och spelmännen tröttnat fortsätter dansen. Men det var då inte längre med Peder hon dansade. Kavaljerens fötter klapprade mot golvet och eldkol spändes för henne. När hon kände att det inte längre var Peders hand hon hade om sin midja bad hon om att få slippa och till slut hamnade hon halvdöd på golvet. Prästen och drängen bar ut henne till schäsen och körde hem. Ulvhunden visade sig, hästen fradgade och prästfrun plågades svårt av en spindel.

Bland allt det övriga som Helle Hellberg skrivit kan även nämnas novellsamlingen Spelmännen (1944).

Helle Hellberg arbetade som lärare vid folkskolan i Tengsöda i Saltvik på Åland. Helle Hellbergs mamma, Viktoria, kom också från Saltvik.