P.A. Petersons resa till S:t Petersburg 1840

Per-Adolf Peterson (1819-1900) från Åmål gjorde några längre resor till fots åren mellan 1840-45.

Som utbildad bokbindare reste han först till Christiania (Oslo) där han arbetade som bokbindare.

Efter drygt ett år bröt han upp och for sedan till fots via hemmet i Åmål vidare till Stockholm varifrån han tog ångbåt till Åbo och sedan vandrade till fots till Helsingfors. En dagsvandring omfattade cirka 40 km.

Från Helsingfors tog han båt till Borgå och fortsatte sedan resan till fots via Viborg fram till S:t Peterburg.

Efter att ha förtjänat ett litet kapital bröt han efter cirka fyra år upp från S:t Petersburg och for med ångbåt via Reval (Tallin), Helsingfors och Åland tillbaka till Stockholm och Åmål där han slog sig ner och startade en bokhandel, ett bokbinderi och ett boktryckeri och blev med tiden en både förmögen och aktad samhällsmedborgar.

Boken är läsvärd och ger en god inblick i resandet strax innan järnvägarna erbjöd ett bekvämare sätt att ta sig fram i världen.

Reseskildringen finns samlade i boken Rese-minnen eller wandringar i Sverige, Norge, Finland och Ryssland till S:t Petersburg. 2006. Tjebbes förlag. Redaktör för boken är Gunilla Tjebbe.


P-A Petersons resa från Stocholm till S:t Petersburg startar med en ångbåtsfärd över Ålands hav. När båten stannar för passkontroll, viseringar och bunkring av ved i yttre skärgården passar passagerarna på att gå av och plocka nötter och krikon. Eftersom det var dis och dimma hade kaptenen svårt att se alla kobbar och skär och måste fördenskull ideligen backa och ändra kurs för att slutligen, p.g.a. dimman, tvingas ankra upp ute på öppna havet. Man blir försenad, men maten ombord är dyr, så vid varje ilandstigning går passagerarna runt i bondgårdarna för att försöka köpa sig lite mat.

Under vandringen i Finland, berättar P-A Peterson, började han få ont om pengar. Han sökte då upp prästgårdarna för mat och logi. Han hade hört att prästgårdarna i Finland var skyldiga att ta emot fattiga vandrare eftersom de fick ersättning av sina församlingar för detta. Än får han övernatta i en skön säng med lakan och frukost, än blir det en hård bänk eller en i vagnsfora med endast lite halm att skyla sig med. Brännvin finns det annars gott om, något som P A Peterson alltid tackar nej till då det erbjuds.

Vägarna beskrivs som bra och det finns övernattningsmöjligheter och mat längs med vägarna. Vid varje verst finns en påle som talar om avståndet till nästa gästgiveri och vid varje gästgiveri finns en tavla som anger avståndet till de närmaste städerna och till S:t Petersburg och Moskva. Avstånden anges också i svenska mil. Inga svenska pengar är tillåtna. I varje stad måste nytt respass utfärdas, vilket också kostar en slant och som för den fattige är ett gott skäl till att försöka undkomma. Annars är passkontroller och viseringar mycket stränga, i synnerhet då den ryska gränsen skall passeras.

P A Peterson anländer efter 21 mils vandring till Helsingfors och tycker staden är vacker. Staden utgör ett trivsamt och billigt utflyktsmål för Petersburgeliten. Han besöker Sveaborg och finner att slaktare är ett typiskt ryssjobb.

Mellan Helsingfors-Borgå tar han ångbåt igen. Det är september och kallt. Han fryser. Från Borgå tar han sig fotledes vidare mot Lovisa, Fredrikshamn och Viborg. Han tycker att Borgå är en ful stad. Senare ska han komma att överraskas och imponeras av alla vackra gårdar och byar på den ryska sidan.

När han närmar sig den ryska gränsen förskräcks han av hur dåliga förhållanden bönderna lever under. Kvinnor och barn är lämnade hemma medan bönderna själv under en tre-fyra veckorspersiod med sina små hästar ensamma eller i stora fraktkaravaner kör stora tunga lass mellan S:t Petersburg och de finska städerna. Mot en liten avgift kan vandraren få åka med en bit. Många resande i de lägre stånden använder sig av dessa fraktkaravaner två gånger om året på de över 100 mil långa resorna mellan Moskva-Åbo eller någon annan avlägsen stad. Även om det går sakta, väldigt sakta, så kan det ändå kännas skönt att få vila från packningen en stund. Dom här resorna är för bonden ofta mer lönsamma än själva jordbruket.

Han möter många ryska soldater och handelsmän. Bönderans bostäder utmed vägarna är ofta nog dock av det mest primitiva slag, råa stockar lagda i en fyrkant, jordgolv och en eldstad i mitten, bänkar runt rörstocken och utmed ytterväggarna. I sina reseminnen noterar han Wiborgska smällen på 1490-talet.

P A Peterson blir i Viborg erbjuden ett polisjobb eftersom den tidigare konstapeln dagen innan fått avsked. Han avböjer. Han besöker de usla dygnet-runt-öppna Kaback-krogarna där man utöver drycker även kan få mat och möjlighet att hysa sig under natten.

P A Peterson är imponerad av S:t Petersburgs skönhet och storslagenhet och dess organisation. Han noterar att det finns trottoarer och att de mest frekventerade gatorna, för att minska på bullret, är belagda med tätt sammanfogade sexkantiga träklossar. Gator och trottoarer sopas flera gånger om dagen och bestänks med vatten för att hålla dammet borta. Om vintern hålls snön borta och sand strös ut.

En bekvämlighet är de s.k. gatu-ugnarna. Det är små hus, som rymmer ett 30-tal personer, som har en eldstad i mitten och där skjutskarlar och fattiga kan värma sig medan de annars,
under ibland flera timmars väntan skulle frysa under den bara och frostiga natthimlen utanför teatern eller restaurangen.

Resan Stockholm-S:t Petersburg tog omkring fem-sex veckor för P A Peterson att tillryggalägga.
Han startade båtresan från Stockholm den 14 september och anländer till Fredrikshamn en månad senare den 14 oktober. Därifrån bör det återstå kanske ytterligare en veckas resande till resmålet S:t Petersburg.

Resan hem, några år senare, gick först med en mindre båt från S:t Petersburg till Cronstad där man bytte till det större ångfartyget Storfursten. Man for förbi Hogland via Reval till Helsingfors, förbi Hangö udd, till Eckerö och den ryska post- och tullstationen och vidare mot Stockholm och vidare hem till barndomsstaden Åmål.