Joseph Conrad

Radioprogrammet "Böcker i bersån" med Petter Lindberg som en av redaktörerna (15.7.09), http://arenan.yle.fi/audio/311216,
uppmärksammade Joseph Conrad (1857-1924) och boken "Mörkrets hjärta", 150 små sidor, som gavs ut 1902.

Conrads betydelse i litteraturhistorien hänför sig bl.a. till att han förebådar den litterära modernismen och skapandet av de antiheroiska karaktärer som inspirerat senare författare såsom E Hemingway, G. Greene, V.S. Naipaul och J.M. Coetsee.

Boken finns, förutom på engelska, utgiven i en svensk nyöversättning på Lindelöws bokförlag. Jag köpte boken på C-terminalen i Sthlm.

Handlingen utspinner sig i andra hälften av 1800-talet och Afrika håller på att delas upp mellan europeiska nationer och handelsbolag. Kongo behandlades ju även som Belgiens kung Leopold II:s privata egendom.

I boken beger sig sjökaptenen Marlow upp längs Kongofloden och in i Afrikas hjärta för att där träffa den reslige och grymme elfenbensjägaren Kurtz som är både dyrkad och avskydd.

Boken kan, utgående från sin samtid, sägas utgöra en kritisk kommentar över den belgiska och europeiska kolonisationen av Afrika och den grymhet med vilken den genomfördes.

E.W. Said som har skrivit om kolonialism och orientalism har riktiat kritik mot Conrad och menar att hans roman egentligen inte alls utgör någon kritik av kolonialismen. Förutom med några få ord låter han egentligen inte en enda gång de kolonialiserades egna röster höras.

Boken kan också läsas som en psykologisk undersökning av människans inre på gott och ont.

Conrads bok har fått stå som förebild för bl.a. F.F. Coppolas vietnamfilm "Apocalyps now" från år 1979 med Marlon Brando som den grymme Kurtz. Den utdragna scenen med helikopterattacken sker till Wagners musik med eldscenen i operan Valkyria.
Andra filmer som i Conrads romaner hämtat inspiration är bl.a. A. Hitchcocks "Sabotage".

Några kännspaka citat. Ett franskt krigsfartyg ligger lojt i stiltjen på redden med sina 6-tumskanoner som pekar ut längs den låga relingen:

"I en tigande gränslöshet av himmel, jord och vatten låg hon där som en absurd närvaro och besköt en världsdel. Boum! dånade en av sextumskanonerna; en liten eldslåga flammade till och försvann i en smula vit rök, en liten projektil visslade till knappt hörbart - och inget mer. Ingenting hade kunnat hända...."

"Vilken fasa! Vilken fasa!" är de sista ord Kurtz hest utropar på sin dödsbädd.

När Kurtz flickvän hemma i Belgien ett år senare frågar vilka ord som var Kurtz sista förmår sig Marlow inte att tala sanning utan svarar henne: "Det sista ord han uttalade var - ert namn."

Läs också en skojig karakteristik av sjömannen:

"Sjöman var han (Marlow), men också en vandrare, medan de flesta sjömän, om man kan uttrycka saken så, brukar föra ett stillasittande liv. De är riktiga stugsittare, och har aldrig långt hem till stugan - alltså sitt fartyg; samma sak med deras fosterland - havet .... räcker det, efter arbetsskiftet, med en promenad på måfå eller några timmars improviserat rumlande iland för att han skall känna sig klar över en hel kontinents hemlighet, och i allmänhet finner han den hemligheten föga värd att att lära känna närmare".