Ångest

En kvinna kom emot mig. Det var sommar och hon hade ett ärmlöst linne på sig. Armarna var fyllda av tatueringar. För att inte avslöjas som fördomsfull och nyfiken tittare, såg jag henne i ögonen. Vi räckte varann handen och efter en stund sa hon: - Vacker scarfe du har.
Jamen, va skönt, tänkte jag, nu kan jag också kommentera hennes tatueringar. Och så utspann sig ett fint samtal utifrån de fromma kristna bilder hon i vuxen 50-årsålder låtit rista in på sin hud. Där fanns bilder av Jesus, ett kors, ett hjärta och en del annat som jag nu glömt bort vad det var för någonting.

En ung man visade upp sin senaste tatuering, en valkyria, som han låtit göra på armen. Idén till motivet hade han fått från ett nätspel. Jag sökte på wikipedia och läste in mig lite på valkyrior. Det slog mig att tatuerare måste vara en yrkesgrupp som är bra på symbolspråk.

En äldre man hade låtit tautera in ett par droppar under ögat på kinden. Varje droppe står för ett liv, vars död man orsakat, sade han.

Unga pojkar och flickor ristar med kniv eller rakblad in skåror och sår på sina armar och sin hud. Den smärta skärsåren åstadkommer lindrar ångest sägs det..

Jag låg i helgen på en s.k. "spikmatta" och kände först en obehaglig smärta som efter en stund övergick i ett lugnt och avslappnat välbehag.

Min undran: Finns det ett samband mellan dessa företeelser: att låta göra tatueringar på sin egen hud, att skära sig och att ligga på en spikmatta?

Ja, kanske t.o.m. att cykla Vätternrundan och att springa ett marathon ligger inom samma ångestkdämpande kategori som att skära sig. Åtminstone känner jag själv att jag blir mycket lugnare efter en sådan utmattningsövning som ju ett marathon är.