Finska inbördeskriget

I boken "Den sista fursten" av Anna-Lisa Sahlberg får man (s 67-110) viktiga pusselbitar till upprinnelsen till finska inbördeskriget. Författaren , född 1942 och bosatt i Nykarleby i Finland, har skrivit en biografi om Edvard Gylling (1881-1938) och hans karriär som en av upprorsledarna för de röda i Finland fram mot en karrär som ansvarig för uppbyggnaden av rådsrepubliken i Karelen och slutligen dömd till döden under Stalins terror för "felaktig nationalitetspolitik" och avrättad 1938. I boken finns också en detaljerad redogörelse för den röda regeringens tillkomst, regerande och fall.

Som en större bakomliggande grund för Finlands självständighet finns Rysslands försvagade ställning efter rysk-japanska kriget 1905, 1:a världskriget, revolutionen (den borgerliga i feb/mars och den kommunistiska i okt/nov 1917).

I ett avgörande skede var tre av sex ledamöter plus ordföranden socialister i senaten och den s.k. maktlagen genomdrevs av lantdagen den 17 juli 1917.

När tsaren i feb/mars 1917 blev avsatt övertogs dennes befälsställning av Kerenskij, generalguvernör. Precis som tsaren utlyste denne nyval när besluten inte passade. Ett av dessa nyval till lantdagen inträffade med den borgerliga Kerenskij i ledningen, strax innan oktoberrevolutionen med Lenin och Trotskij i spetsen, i november 1917. Borgarna fick då majoritet i såväl lantdag som senat.

Finland uropade sig som självständig stat den 6.12.1917 vilket bekräftades av Ryssland den 4.1.1918. De sista åren före självständigheten kunde lantdagen inte besluta om några som helst väsentligheter. Lantdagen fungerade mer som en samtalsklubb. Om ett beslut misshagade tsaren upplöste denne helt enkelt lantdagen och utlyste nyval.

Förutom misstroende i största allmänhet mellan de "röda och de vita" är det två väsentliga formfrågor som skiljer de båda blocken åt: Borgarna ville ha monarki och lät senaten fatta beslut om att bilda frikårer som skulle vara underställda senaten.
Maktlagen som genomdrevs med socialistisk majoritet i lantdagen angav lantdagen som högsta beslutande organ samt att de kommunala valen slulle vara allmänna och demokratiska. Splittringen mellan socialister och borgerliga var därmed ett faktum.

Den 6.1.1918 förklarar sig Röda gardet i Helsingfors självständigt.

Den 7.1.1918 underställs borgarnas militära kommitté senaten.

I lantdagen den 25.1.1918 sade Edvard Gylling enligt den dagens sista protokollsanteckning:
Ni provocerar..... ni vill ha krig.

Den 29 januari samlas den röda regeringen i Helsingfors. De vita under Mannerheims ledning har sin bas i Vasa.
Den röda regeringen regeringens sista protokoll är från den 24.4.1918 i vilket framgår att Edvard Gylling utses till generalstabschef.

Efter tre månaders regerande, den 26 april 1918, erbjuds de röda vid Viborg kapitulation, något som de röda inte godtar och staden intas då av de vita. Många röda ministrar (totalt bestod den röda regeringen av 14 ministrar) flyr innan sammanbrottet medan Edvard Gylling stannar kvar och håller sig gömd i Viborg en tid för att ta sig till Sverige och där förena sig med sin familj för att senare ta sig till Ryssland. Avrättad 1938 och rehabiliterad 1955.

Boken bjuder på en stark läsupplevelse. Författaren har lyckats med konststycket att på ett fåtal sidor, på ett enkelt, levande och strukturerat sätt fånga och förmedla en både spännande och kaotisk tid i Finlands historia.

Läs även recension i Ny Tid:

http://www.nytid.fi/arkiv/artikelnt-684-9057.html